Om opinionsläget
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Siffrorna började stiga bara några månader efter valet, närmare bestämt när det blev klart vad regeringen avsåg att göra med de sociala trygghetssystemen. Väljarna hade uppfattat att de gett regeringen mandat att skaffa nya jobb, inte att sänka a-kassan.
När det stod klart att regeringens metod att skaffa nya jobb - trots att det vid det laget var tydligt att de var på gång ändå - var att sänka a-kassan, då ville många väljare inte vara med längre. Utan återvände/övergick till socialdemokraterna. Som uppfattades som garant för den välfärdspolitik majoriteten av väljarna faktiskt gillar.
Det ger en viss ironisk relief åt talet om socialdemokratins nödvändiga förnyelse. Det var ju inte den förnyade socialdemokratin som lockade väljarna, för någon förnyelse hade ännu inte genomförts (utom, möjligen, att den tidigare partiordföranden avgått). Det var den gamla vanliga trygga och välbekanta som drog.
De höga siffrorna stod sig mycket länge. Den misstro som skapats av försämringarna i socialförsäkringssystemen förblev oförändrat stark.
Så kom höstens stora finanskris, och spelplanen kastades om. Nu handlade det inte om trygghetssystemen, utan om fundamenten för den: den ekonomiska stabiliteten.
Regeringen hanterade krisen på ett sätt som gjorde intryck på väljarna. Den verkade ha grepp om utvecklingen och våga vidta de nödvändiga åtgärderna. Förmodligen har krisen inom Saab och Volvo gett samma bild, trots att regeringen egentligen inte gjort särskilt mycket. M
en man kan formulera det som att det som de alldeles medvetet INTE gjort - det vill säga skicka pengar till de amerikanska ägarna - uppenbart gjort intryck. Att avstå från åtgärder som inte är meningsfulla är ju, faktiskt, också ett uttryck för att man har grepp om situationen.
Huruvida regeringen har rätt eller fel är här inte det avgörande; avgörande är hur det uppfattats. Och det är tydligt att regeringen här uppfattats positivt.
Men i ett läge när stabilitet, handlingskraft och grepp om situationen var vad väljarna efterfrågade, då slirade socialdemokratin.
Finanskrisen sammanföll med strulet kring den tilltänkta rödgröna koalitionen. Det gav en bild av osäkerhet och vacklan, som kom ovanligt olägligt i tiden. Men frågan är ändå hur pass avgörande för dagens siffror det är.
För oklarheterna om vilka partier som skulle samarbeta med varandra är ju löst nu, alla berörda är med på banan, arbetsgrupperna är tillsatta och det är ingen tvekan om att det är trepartssamarbete som gäller.
Osäkerheten är med andra ord undanröjd. Utan att det gjort avtryck i opinionssiffrorna. Det är därför mer sannolikt att det är själva koalitionstanken - oberoende av om det omfattar två eller tre partier - som fått väljarna att tveka. Förut visste man, eller trodde sig veta, vad socialdemokratin stod för. Nu vet man inte längre.
Detta är inte någon kritik mot idén om en trepartskoalition efter en eventuell valseger 2010.
Ett samarbete med andra partier är nödvändigt, och det är från alla utgångspunkter bättre att detta samarbete preciserats i en politisk agenda framlagd för väljarna före valet, än att det ska manglas fram i slutna rum under några hektiska veckor efter valet.
Men både miljöpartiet som vänsterpartiet ses med viss misstro inte minst bland de väljare, som rör sig i marginalen mellan socialdemokratin och de borgerliga. Misstron gäller i mycket just den fråga som dominerar i dag: pålitligheten när det gäller ekonomisk stabilitet.
Opinionssiffrorna sjunker därför att delar av väljarkåren inte litar på att den rödgröna koalitionen har något recept mot den ekonomiska krisen. Och innan ett sådant recept finns kommer förmodligen inte heller opinionssiffrorna att stiga.
Här finns ett rejält strategiskt problem. Med den tidsplan som gäller, så går det inte att komma med några omedelbara besked. Inte ens besked de närmaste månaderna.
Men så länge besked saknas, så länge kvarstår bilden av osäkerhet och vilsenhet. Och ju längre den ligger kvar, desto svårare, förmodligen, att tvätta bort den.
Nu vilar i och för sig också regeringens opinionssiffror på bräcklig grund. Om och när de många varslen går över i avskedanden och arbetslöshet kommer bilden av handlingskraft och grepp om utvecklingen att blekna bort. Men väljarströmmarna kommer inte automatiskt att gå över till de rödgröna - inte om de fortfarande verkar sakna svar på hur krisen ska hanteras.
En slutsats är att frågan om den ekonomiska krisen måste lyftas ut ur arbetsgrupperna: det är nödvändigt att betydligt snabbare få fram åtminstone gemensamma riktlinjer och ett gemensamt förhållningssätt. Det finns egentligen redan bitar att lägga ihop: åtgärder inom miljö- och klimatpolitiken, satsningar på infrastruktur, stöd till bostadsbyggande o s v.
Uppmärksamheten kring programarbetet skulle dessutom kunna stärkas av att partierna exempelvis bjuder in till öppna hearings om vad det nya läger kräver, med kända politiker och forskare från olika länder, för att visa både på viljan och nödvändigheten av att hitta nya och andra lösningar än dem som gårdagens erfarenheter talar för.
Och varför inte använda Europaparlamentsvalet till att lyfta de förslag som de europeiska socialdemokraterna driver när det gäller regleringen av de finansiella marknaderna? Och som är betydligt mer handfasta än den svenska regeringens?