Omstart, ministern!

Ledarkrönika2009-05-28 06:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Sedan snart tre år har kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth haft en enda punkt på sin dagordning: den stora kulturutredningen. Det är dit alla andra besvärliga frågor har hänvisats. Eftersom alliansen inte hade orkat ta fram någon egen kulturpolitik fick utredningen i uppdrag att uppfinna en åt regeringen.
I februari kom äntligen utredningens tre tjocka luntor, och nu är det snart upp till bevis för regeringen efter en rekordsnabb remissrunda.
Det kommer inte att bli lätt, för om det är något som remissvaren är överens om så är det att utredningen har levererat mycket snack men lite verkstad.

En av trumfkorten är att stuva om bland de myndigheter som ansvarar för vårt kulturarv. Riksarkivet och Kungliga biblioteket ska t.ex. slås ihop och bilda en av kulturpolitikens nya "sfärer". Jo, det är ungefär lika flummigt som det låter. Dessutom har man missat att tala om vilka problem som ska lösas med denna ommöblering.
Kanske är det helt enkelt så att utredningarna har lyssnat uppåt. På kulturdepartementet har man nämligen länge varit irriterat över att behöva hålla reda på så många olika myndigheter. Bekvämare alltså att slå samman till bara en handfull.

Hade utredningen istället besvarat sig med at lyssna neråt skulle man ha upptäckt helt andra problem. De flesta kulturinstitutioner lider idag svårt av att deras anslag, och därmed verksamhet, urholkas år efter år eftersom de inte får full kompensation för ökade löner och priser.
Men den historien ville utredningen inte höra.

Ett annat trumfkort heter portföljer och regionalisering. Tanken är att statens kulturpengar ska portioneras ut i landet och i framtiden fördelas lokalt. Det låter fint och alldeles politiskt korrekt. Men vilka blir konsekvenserna? Den frågan har utredningen tyvärr inte orkat fundera över.
Framför allt verkar man ha glömt bort att pengar inte fördelar sig själva. Om 290 kommuner och 21 regioner eller landsting ska samverka om utdelningen av de statliga kulturmedlen betyder det att en massa nya byråkrater måste engageras.

Skulle varje kommun och landsting bara avsätta en enda tjänsteman à 500 000 kr om året för att hantera kulturstödet så innebär det snällt räknat att över 150 miljoner försvinner i ett gluffs. Det motsvarar nästan 2/3 av stödet till bibliotek, litteratur och kulturtidskrifter.
Sedan ska vi förstås inte glömma bort alla kulturmiljoner som kommer att rulla iväg vid sammanslagningar av myndigheter som fungerar väl idag men troligen inte kommer att göra det efter omstuvningen. Men, överraskning, inte heller den frågan har utredningen funderat på.

Kulturutredningen har låtit det bästa bli det godas fiende.
Kulturministerns bästa chans att rädda situationen är göra omstart.