Det är svårt att inte bli berörd av dokumentären

”En människa som gav allt – gav sitt liv. Han skickades runt i den där karusellen och man kramade livet ur honom”, säger den tidigare socialdemokratiske partiordföranden Håkan Juholt där han, rörd till tårar, sitter i sin TV-soffa framför en inspelad konsert med Elvis Presley. 

Det syns att det är en av artistens sista konserter. Parallellen mellan Elvis öde och Juholts öde som politiker går ingen tittare förbi. Det är svårt att inte bli berörd av dokumentären ”Partiledaren som klev ut ur kylan”. 

Dokumentärfilmaren Tom Alandh tecknar ett porträtt av en vithårig man med grå mustasch som vigt sitt liv åt politiken – och som farit illa.

Dokumentären skildrar Juholts ideologiska övertygelse, hans engagemang för gräsrötterna runt om i landet och resan från utnämningen till partiordförande i mars 2011 till avgången i januari 2012. 

Under de inledande minuterna susar löpsedlar med skandalrubriker, mittuppslag och ledarsidor förbi. Tonen är hård mot Juholts snedsteg och mot hans person. 

Därefter susar Juholt fram på snötäckta vägar på Island, där han under tiden för inspelningen av dokumentären var Sveriges ambassadör.

Juholts misstag och flertaliga grodor visas upp. Mer än något annat skildras dock personen Håkan Juholt och hur mediebevakningen han utsattes för under den historiskt korta tiden som partiordförande påverkade honom. 

Juholt var hårt utsatt på ett sätt där sak och person inte sällan blandades samman. Den indiske frihetskämpen Mahatma Gandhi sa att varje samhälle bör bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta (för Tage Erlander, den mest långvarige socialdemokratiske partiordföranden, blev uttalandet politiskt riktmärke). 

Kanske säger det även något om ett samhälle hur det behandlar personer på maktens topp.

Politikeryrket är speciellt och de som gör anspråk på särskilt inflytelserika positioner måste tåla hård granskning. Med makt följer ansvar och medborgarna måste kunna lita på att de folkvalda sköter sig. När tonerna av Elvis tystnar och eftertexterna till Alandhs dokumentär rullar dröjer sig dock en bitter eftersmak kvar. 

Ansvarsutkrävande, kritik och granskning måste inte nödvändigtvis hänga ihop med förlöjligande och personangrepp. 

Håkan Juholt själv har bytt den isländska tundran mot sydafrikansk stäppmark, genom sin nya ambassadörstjänst. Han har alltså bokstavligen talat klivit ut ur kylan. Kanske har hans historia också visat oss att det politiska klimatet skulle gynnas av lite mer värme.