Splittrat i Nederländerna

Som politisk nörd kollar jag ibland opinionsmätningarna i andra länder via Europe Elects, som har järnkoll på utvecklingen i EU-länderna.

Med intresse brukar jag särskilt studera utvecklingen i Nederländerna, som har ett extremt splittrat politiskt landskap.

Efter det nederländska parlamentsvalet 2017 tog det hela 226 dagar (!) innan den liberale premiärministern Mark Rutte lyckades sy ihop en ny regering med socialliberaler, kristdemokrater och värdekonservativa. 

Det var den längsta regeringsbildningen i landets historia. I modern tid har bara Belgien (541 dagar efter valet 2010) haft en mer utdragen regeringsbildning bland de europeiska länderna.

Allt talar dessutom för att regeringspusslet i Nederländerna kommer att vara bli lika komplicerat efter valet 2021. Inget parti är i närheten av majoritet.

I senaste mätningen från Nederländerna är det liberala regeringspartiet VVD störst med 22 procent. Högerextrema PPV lockar 15 procent och socialdemokratiska PvdA får 11 procent. 

Mittenhögerpartiet CDA backas upp av 9 procent. Samma siffra noterar D66, ett annat liberalt parti. Sedan följer ytterligare fyra mindre partier i spannet mellan fyra och åtta procent!

Någon spärr för att begränsa antalet småpartier finns dessutom inte, vilket gör att ännu fler partier kan ta säte i parlamentet. 

I Sverige har vi länge tittat en smula nedlåtande på de stökiga regeringsbildningarna i Nederländerna, Belgien, Italien och andra länder. 

Svensk politik har alltid levererat. Det har funnits tydliga alternativ och samarbetsmönster för att snabbt få ett effektivt styre på plats. Men valet 2018 innebar kanske ett trendbrott. 

I valen före 2018 tog det i genomsnitt bara en vecka att etablera en ny regering i Sverige. Efter valet 2018 tog det dock hela 129 dagar innan Löfven II kunde tillträda. Det är faktiskt den sjunde längsta regeringsbildningen i Europa sedan andra världskriget.

Det blev en förlorad tid på många sätt. Under 129 dagar hade landet en övergångsregering som inte kunde ta nya initiativ i gruvpolitiken, rättspolitiken, integrationspolitiken eller på andra områden som skrek efter uppmärksamhet.

Dessutom fick Sverige en statsbudget för 2020 som var långtifrån heltäckande och många betecknat som en servettskiss.

Vi får hoppas att samtliga partier i riksdagen har lärt sig något av detta och inte låter historien upprepa sig efter nästa val.

Det är inget eftersträvansvärt att vara känt som ett land med bängliga regeringsbildningar.