Det har gått mer än ett år sedan Per-Ola Eriksson, Gammelstad, lämnade rollen som landshövding i Norrbotten. Men han har svårt att njuta av pensioneringen. När jag träffar honom i hemmet i Gammelstad är han bedrövad över motsättningarna runt provbrytningarna i Kallak i Jokkmokks kommun.
Sommarens nyhetsrapporter har handlat om sönderskurna bildäck, mordhot, vilda protester, polisingripanden och en allt mer polariserad debatt.
”Det är inte bra för bilden av Norrbotten. Jokkmokk behöver mer än väl nya investeringar. Turism och rennäring, hur viktiga dessa branscher än är, förmår inte skapa så många jobb att utflyttningen från kommunen kan stoppas”, säger han.
Han efterlyser mer dialog och samråd mellan olika intressen i Jokkmokk. Han pekar på ”fredsavtalet” mellan gruvbolaget Northland Resources och Muonio sameby om gruvan i Kaunisvaara.
”Redan 2010 hade vi ett möte med Tomas Sevä och Muonio sameby. Hans och samebyns stöd betydde mycket för att gruvan i Kaunisvaara skulle bli verklighet”, säger Eriksson.
Han välkomnar att hans efterträdare på hövdingestolen, Sven-Erik Österberg, tagit initiativ till ett möte med Jokkmokks kommun, berörda samebyar och andra intressen.
”Jokkmokk behöver samarbete nu, inte mer strid”, understryker Per-Ola Eriksson.
Per-Ola Eriksson själv är en person som har visat att det går att uträtta en hel del genom att samarbeta och kompromissa med politiska motståndare. Olika intressen kan förenas.
Centerpartisten Eriksson och socialdemokraten Göran Persson var som hund och katt i riksdagshuset i början av 1990-talet.
Men bondpojken från Kälsjärv och arbetargrabben från Vingåker fann varandra.
Samarbetet mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna 1995-1998 är ett stycke fin politisk historia.
Arbetar- och bondepartierna bestämde sig för att lägga partipolemiken åt sidan och i stället söka gemensamma lösningar på Sveriges statsfinansiella problem.
Det var ingen enkel resa att förena partiernas olika, ibland helt motstridiga, intressen. Men det lyckades och gav resultat. Räntorna trycktes ned. Statsbudgeten balanserades.
”Vi hade kunnat fortsätta hacka på varandra. Men det hade inte löst något”, säger Per-Ola Eriksson.
En sådan anda av kompromisser och gemensamma tag skulle behövas även i Jokkmokk. Jokkmokk är en för liten kommun för att odla djupa motsättningar och skyttegravskrig.
20 augusti bjöd Socialdemokraterna i Jokkmokk in till samtal och dialog om provbrytningarna. Det blev ett ovanligt välbesökt möte i Folkets Hus.
Mötet skapade inga dramatiska förstasidesrubriker i tidningarna. Men den typen av samråd, samtal och dialog mellan olika samhällsintressen känns som den enda rimliga vägen för Jokkmokk.
Det får inte bli stridstuppar, inresta aktivister och styvnackade konfrontationspolitiker som sätter dagordningen.
Det är inte lika upphetsande för landets nyhetsredaktioner med samebyar, gruvbolag, politiker och andra som sitter i sammanträdesrum och talar sig samman.
Men det är vad Jokkmokk – och hela Norrbotten – behöver nu. Dagens högt uppskruvade tonläge måste ersättas med en konstruktiv dialog.
Under 100 år har gruvnäring, turistföretag och renskötsel samexisterat i Kiruna och Gällivare. Det borde vara möjligt även i andra delar av länet.