Trist personfixering i amerikansk politik
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
För den krigströtta opinionen har Obama utlovat en gradvis hemtagning av de amerikanska trupperna i Irak så fort det går. Kanske trupperna kan tas hem först 2013. I så fall har det gått tio år sedan president Bush och hans allians av "villiga" invaderade landet.
Tröttheten och ledan efter Bushåren, i kombination med den djupa ekonomiska krisen som kastat ut 3,5 miljoner amerikaner på gatan och ruinerat många fler, förde Obama till Vita huset.
Det var liksom läge för demokraterna att vinna.
Världen har all anledning att hälsa den förändringens vind som blåste över den amerikanska kontinenten med tillfredsställelse.
Men när detta väl är sagt så finns också anledning att reflektera över annat. Den extrema personfixeringen är i grunden rätt trist.
Efter att ha översköljts av det massiva medieutbudet har vi lärt oss att se mer till politikernas personligheter och mindre till de politiska budskapen.
När även den svenska bevakningen bygger så mycket på att försöka få oss att leva oss in i dessa personligheter så tenderar den amerikanska politiska kulturens ytlighet att normaliseras även i vår svenska och nordiska politiska vardag.
Vi förleds att glömma bort att USA på många sätt i själva verket är rätt extremt. Inte minst välfärdsmässigt och socialpolitiskt är USA ett u-land, där snart 48 miljoner amerikaner saknar en riktig sjukvårdsförsäkring.
USA:s roll som stormakt gör att nationalismen genomsyrar alla ställningstaganden på ett sätt som saknar motstycke i någon annan västlig demokrati.
Religionens roll i politiken har egentligen bara sin motsvarighet i religöst "tungomålstalande" i vissa delar av den muslimska världen. Ingen amerikansk politiker blir vald till något ämbete utan att också prata om sin djupa gudstro.
Det eskalerande utbudet av amerikansk populärkultur som sköljer över världen döljer detta och får oss att inta en grundpositiv syn på detta på många sätt märkliga land och denna "udda" fågel bland västliga demokratier.
Vi kan nu förvänta oss att den amerikanska valrörelsen kommer att bli nära nog sönderanalyserad av svenska valstrateger inför vårt eget riksdagsval om knappt två år.
Redan valet 2006 gjorde dessa valstrateger i mångt och mycket till ett presidentval mellan Persson och Reinfeldt i stället för ett gammalt hederligt val mellan partier, värderingar och politiska program.
Säkert är den borgerliga alliansens dröm inför 2010 att scenariot upprepar sig, fast med Persson utbytt mot Mona Sahlin.
Frågan är bara om väljarna låter sig duperas av ett sådant upplägg en gång till. Jag tvivlar starkt på det.