Under mÄndagens besök i Frankrike trÀffade statsminister Stefan Löfven (S) sÄvÀl landets nye premiÀrminister, som den nyvalde presidenten Emmanuel Macron. BÄda representerar det nybildade partiet La Republique En Marche, som vann övertygande mandat under vÄrens val till presidentÀmbetet och parlamentet.
PĂ„ resan till Frankrike medföljde Ă€ven nĂ€ringsminister Mikael Damberg (S) som med sin franska motsvarighet slöt ett samarbetsavtal med fokus pĂ„ informationer. Syftet Ă€r att underlĂ€tta för svenska företag som vill investera i Frankrike och vice versa â ett steg som Ă€r nog sĂ„ viktigt i en tid nĂ€r protektionismen dominerar i vart fall den internationella retoriken, om Ă€n inte praktiken Ă€nnu.
Trots det Ă€r det naturligtvis inte enskilda, konkreta avtal eller resultat som Ă€r det viktiga med sĂ„dana hĂ€r sammantrĂ€ffanden. Inte heller Ă€r det de artigheter kring varandras politik och bedrifter som lĂ€nder som stĂ„r pĂ„ god fot brukar vĂ€xla med varandra. Naturligtvis Ă€r det fint att höra att den nya franska regeringen ser och erkĂ€nner det ansvar Sverige tog under den stora flyktingkrisen 2015 â men i sak betyder det lika lite för svensk del, som det gör för Frankrike att Stefan Löfven berömmer Emmanuel Macrons planer pĂ„ klimatomrĂ„det.
Det som faktiskt betyder nĂ„gonting med sĂ„dana hĂ€r möten â och det gĂ€ller i synnerhet med en nyvald ledare som Macron, som inte heller kan förvĂ€ntas förvalta en tidigare regerings politik utan kommer att vilja reformera, och sĂ€tta ett eget avtryck â Ă€r att det Ă€r en chans att trĂ€ffas och ta varandra pĂ„ pulsen. Vilka frĂ„gor stĂ„r högt upp pĂ„ deras agenda? PĂ„ vilka omrĂ„den har man redan en samsyn â och pĂ„ vilket sĂ€tt skulle man kunna utveckla samarbete pĂ„ andra?
Det Àr av ovanligt stor vikt idag eftersom den Europeiska Unionen hÄller pÄ att förÀndras i grunden. Frankrike, ett av unionens grundarlÀnder som alltid har spelat en nyckelroll, kommer att fÄ Ànnu större tyngd i och med det brittiska uttrÀdet. Det förvandlar dem i ett slag till unionens nÀst största ekonomi, efter Tyskland, och till en Ànnu viktigare politisk kraft.
Med de ekonomiska bekymren i södra Europa, och de politiska bekymren i östra Europa, har det pÄ kort tid blivit tydligt att den Europeiska Unionens framtida politiska stabilitet och utveckling vilar pÄ den fransktyska axeln. För Sverige, som sedan flera Är tillbaka har ett gott samarbete med den tyska regeringen under Angela Merkel, Àr detta en utmaning, men ocksÄ en möjlighet.
Sedan tidigare har vi â tillsammans med vĂ„ra nordiska grannar â ofta orienterat oss efter Storbritanniens hĂ„llning i Europeiska frĂ„gor. De har liksom vi kommit med i Unionen i ett sent skede, valt att behĂ„lla sin egen valuta och varit kritiska till delar av EU:s omfattande stöd till jordbruksnĂ€ringarna.
DĂ€rför mĂ„ste britternas uttrĂ€de ur Unionen bli startskottet för en omorientering av den svenska EU-politiken. Vi mĂ„ste hitta nya allianser, och finna vĂ€gar att utöva inflytande tillsammans med lĂ€nder som Frankrike. PĂ„ det Ă€r mĂ„ndagens möte en god början â och med Macron vid rodret Ă€r förutsĂ€ttningarna för ett svenskfranskt samarbete bĂ€ttre Ă€n det har varit pĂ„ mycket lĂ€nge.
Det ÄterstÄr att se i vilken mÄn Macrons rörelse verkligen innebÀr nÄgonting nytt för europeisk politik. Men allra högst pÄ den nya, gemensamma agendan mÄste den europeiska asyl- och migrationspolitiken stÄ. Om Frankrike gör gemensam sak med Tyskland och Sverige, och sÀtter kraft bakom orden om en solidarisk, europeisk fördelning av flyktingar Àr mycket vunnet.