PÄ tv-bilderna stÄr en man i kostym och pekar pÄ en vÀggkarta. Han jobbar för LÀnsstyrelsen och pekar pÄ den ryska reporterns begÀran ut nÄgra av Gotlands 100 naturreservat.
Problemet Ă€r bara att inslaget, nĂ€r det vĂ€l sĂ€nds pĂ„ den ryska tv-kanalen NTV, inte alls handlar om naturreservat. I stĂ€llet fogas det in i ett lĂ€ngre reportage om den militĂ€ra upptrappningen i ĂstersjöomrĂ„det, och blir i dubbningen till ett utpekande av nya militĂ€ra baser pĂ„ Gotland.
Som journalistisk betraktat Ă€r det naturligtvis skrĂ€mmande ohederligt och i Ă€rlighetens namn ganska tossigt. NĂ€r jag först hörde talas om inslaget â som först avslöjades av Hela HĂ€lsinglands ledarsida â hade jag svĂ„rt att hĂ„lla mig för skratt.
Det Ă€r dock ett skratt som fastnar i halsen â för Ă€ven om det kan verka barnsligt sĂ„ Ă€r det bara en del av en rysk desinformationskampanj som i hög grad angĂ„r oss; en del av den gĂ„r ut pĂ„ att sprida myter och propaganda om till exempel Sverige.
En annan, Ànnu farligare del handlar om att med svenska samarbetspartners och sociala medier som hjÀlp sprida myter i Sverige. Genom att sprida falska och osÀkra uppgifter bidrar det till att destabilisera det svenska samhÀllsklimatet.
Det Àr naturligtvis inte frÄga om propaganda i syfte att förbereda en rysk invasion, som man fruktade under det kalla krigets dagar. Det Àr en frÄga om att pÄ ett enkelt och billigt sÀtt skapa en mer gynnsam geopolitisk miljö för Ryssland att agera i.
Det lÄter kanske skrÀmmande nÀr det kommer frÄn vad som pÄ diplomatsprÄk brukar betecknas som "frÀmmande makt", men faktum Àr att varken avsikten eller metoden skiljer sig nÀmnvÀrt för hur en hel del politiska rörelser agerar idag.
De vet att det de sĂ€ger inte behöver vara sant eller ens trovĂ€rdigt â om de bara sĂ€ger det tillrĂ€ckligt mĂ„nga gĂ„nger, sĂ„ kommer det till slut att fĂ„ fĂ€ste och i alla fall sĂ„ ett frö av tvivel: Vad Ă€r egentligen sant? Och kan man ens lita pĂ„ nĂ„got som nĂ„gon sĂ€ger?
Det sĂ€gs ofta att nĂ€taktivisterna, trollen och de extrema hemsidorna Ă€r den politiska extremismens svans. Det Ă€r i sjĂ€lva verket tvĂ€rtom â de Ă€r extremisternas morrhĂ„r och nos, som bryter ny mark och vidgar grĂ€nserna för vad som Ă€r möjligt att sĂ€ga utan att framstĂ„ som sĂ€rskilt extrem.
NÀr alla möjliga osannolika uppgifter cirkulerar pÄ sociala medier framstÄr till och med det osanna som möjligt. Och nÀr mord- och vÄldtÀktshot har blivit vardagsmat framstÄr de extremister som bÀr kostym plötsligt som modererade och balanserade.
Just i fallet med den ryska desinformationen kallas det inte sÀllan pÄ protester och pÄ att det psykologiska försvaret ska stÀrkas. Visst mÄste man protestera, och visst skulle det kÀnnas tryggare om man visste att svenska myndigheter var vÀl förberedda. Men den första och viktigaste försvarslinjen gÄr faktiskt i vardagen.
Det Àr inte sÀrskilt svÄrt att kolla upp de faktauppgifter man möter, eller kontrollera det en kÀlla sÀger mot vad andra sÀger om samma sak. Det borde alla göra innan de delar nÄgonting vidare pÄ sociala medier
En sund, kĂ€llkritisk hĂ„llning Ă€r faktiskt inte bara nyttig i forskningen eller journalistiken â den har en plats i fikarummet och vid datorn ocksĂ„. DĂ€r gĂ„r den första, och enda riktigt pĂ„litliga, försvarslinjen mot desinformation.
Det gĂ€ller utlĂ€ndsk desinformation i lika hög grad som inhemsk â och frĂ„gan Ă€r om vi inte borde byta ut den gamla krigsparollen "En svensk tiger" mot nĂ„gonting mer anpassat för vĂ„r tid: En svensk tĂ€nker.