År 1905 – för 110 år– träffades Sveriges första kollektivavtal inom verkstadsindustrin.
Det var en milstolpe på vägen mot vettiga villkor och ordning och reda på svensk arbetsmarknad.
Kollektivavtal må vara ett trist och osexigt ord, men begreppet har varit grundläggande för att skapa en positiv utveckling för Sverige.
Visst har även Sverige haft arbetsmarknadskonflikter, men vid en internationell jämförelse har de varit få och små.
Både fack och företagare har insett att det är bättre med samtal, dialog och fasta spelregler än ständiga strejker, lockouter, blockader och annan oro.
Den svenska modellen har funkat och tjänat sina herrar väl.
Facket har sålt medlemmarnas fredsplikt – det vill säga lojalitet med företaget under den tid avtalet löper – och köpt bättre löner och arbetsvillkor. Arbetsgivarna har fått stabilitet och förutsägbara villkor.
Kollektivavtalen har därmed sin del i berättelsen om Sveriges väg från ett fattigt bondesamhälle till ett modernt välfärdssamhälle.
Landet har – helt enkelt – ägnat sig åt att utveckla sin produktionsförmåga istället för uppslitande arbetsmarknadskonflikter.
Trots denna framgångssaga finns det emellertid borgerliga opinionsbildare och politiker som beskriver den svenska kollektivavtalsmodellen som hopplöst passé.
I Svenska Dagbladet (ob M) 10 augusti skrev ledarskribenten Siri Steijer om ”en förlegad svensk modell”.
Samuel Engblom, TCO:s samhällspolitiske chef, gav dock svar på tal.
”Trots alla påståenden om motsatsen så står den svenska modellen stark. Kollektivavtalstäckningsgraden ligger stabilt kring 90 procent”, konstaterade Engblom i en replik till Steijer.
Annorlunda uttryckt: Nio av tio arbetstagare arbetar hos en arbetsgivare som omfattas av ett kollektivavtal.
Kollektivavtalen är i allra högsta grad en grundbult även i det moderna arbetslivet.
Dessutom finns fortfarande starka fackliga organisationer i Sverige. Fackföreningsrörelsen är vår största folkrörelse.
LO-förbunden har 1,5 miljoner medlemmar. TCO-facken har 1,3 miljoner medlemmar. Sacos medlemsförbund har omkring 650 000 medlemmar.
Men det betyder inte att det saknas utmaningar för den svenska kollektivavtalsmodellen.
Om den fackliga organisationsgraden sjunker och om färre omfattas av kollektivavtalen riskerar vi att få en helt annan arbetsmarknadsmodell.
Det räcker med att titta på Tyskland. Tyskland har – precis som Sverige och övriga nordiska länder – hållit hårt på att lönebildningen ska ses som en fråga för arbetsmarknadens parter. Men nu har Tyskland infört en lagstadgad minimilön.
Problemet i Tyskland är att allt färre omfattas av kollektivavtalen. I väst är det 60 procent och i öst endast 48 procent av löntagarna, enligt forskningsinstitutet WSI, som gått igenom utvecklingen från 1998 till 2012.
Därför gäller det för svensk fackföreningsrörelse att fortsätta tala om meningen med föreningen och värdet av facklig organisering.
Grunden för den svenska modellen är en fortsatt hög organisationsgrad.
Den fackliga nyrekryteringen är lika viktig nu som när Gunnar Sträng cyklade omkring i Södermanland på 1930-talet för att värva medlemmar till Lantarbetareförbundet.