Under tisdagen rapporterade Ekot i Sveriges Radio att nyanställda vid kvinnokliniken i Karlskrona för att tillträda sina tjänster måste skriva under att de ställer sig positiva till att medverka till aborter.
Det kan tyckas som en överraskning – vid de flesta anställningar behöver man ju inte skriva under någon försäkran om att man är beredd att utföra samtliga sina arbetsuppgifter. Det är liksom någonstans vad själva anställningsförhållandet går ut på.
Att man har tagit det här steget motiverar klinikchefen med att det behövdes en markering, eftersom det finns flera tecken på att rätten till fri abort hotas just nu. Och hur svårt det än kan vara att förstå, så har hon helt rätt i det.
Det tycks helt enkelt vara vår generations lott att i stället för att utvidga friheten snarare föra en defensiv strid, där vi i första hand måste se till att de landvinningar som generationerna före oss gjorde inte rullas tillbaka igen.
I bakgrunden till beslutet finns förstås det uppmärksammade rättsfall där en sjuksköterska stämde region Jönköping eftersom hon inte fick anställning som barnmorska, sedan hon i samband med sin examen meddelat att hon inte ville medverka vid aborter.
Kvinnan resonerade som så att det borde finnas en samvetsfrihet, som ger henne rätten att vägra att delta i moment som hon ansåg utgöra ett ”utsläckande av liv.” Efter att hennes stämning fått avslag i Arbetsdomstolen kunde Ekot avslöja att både kvinnan och hennes jurister fått ekonomisk ersättning från en internationell organisation vid namn Alliance Defending Freedom (ADF) – en internationell organisation vars målsättning är att försvåra och begränsa aborträtten runtom i världen, med sikte på att totalförbjuda aborter.
I bakgrunden till beslutet finns också den nyligen timade EU-valrörelsen, där abortfrågan oväntat seglade upp som en av de allra viktigaste under valkampanjens sista vecka.
Det hade bara till en del att göra med den enskilda EU-parlamentarikern Lars Adaktussons (KD) minst sagt avvikande historik i parlamentets omröstningar att göra – det handlar också om att de två partier som står längst till höger i svensk politik, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, har både en historia av motstånd mot fria aborter och starka interna opinioner som vill rulla tillbaka de framsteg som har gjorts.
Det är något som knappast tilltalar en majoritet av valmanskåren, och därför får man gång efter annan höra deras ledande företrädare ge uttryck för åsikter som ligger närmare mittfåran. Men, med handen på hjärtat, tror ni verkligen att Kristdemokraterna utser en person som Adaktusson till såväl EU-parlamentariker som riksdagsman utan att ha en aning om var han står i frågor som rör kvinnors reproduktiva rättigheter?
Det vore i så fall både anmärkningsvärt och talande i sig självt.
I svensk politik verkar abortfrågan som en främmande fågel, men att den kommer upp just nu är naturligtvis ingen slump. Det är en del av en internationell trend.
Som många politiska trender har den sitt ursprung i USA, där den nya tidens höger under Donald Trump lierat sig med de allra radikalaste kristna falangerna i ett förnyat angrepp på aborträtten som sådan.
På den punkten befinner vi oss inte i Sverige. Och det vore fel att försöka förstå det svenska abortmotståndet som enbart baserat på en fundamentalistisk religiös princip – det måste förstås som en del av ett bredare idékomplex hos en internationell höger som snarare än att respektera bokstaven hos en helig skrift handlar om att bevara en manlig hegemoni över kvinnliga kroppar.