I årets valtal var LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson personlig och berättade om sin farfar.
”Han var en av dem som fick statligt beredskapsarbete när Socialdemokraterna och Bondeförbundet gjorde upp om krispolitiken på 1930-talet. Han var med och byggde vägen mellan Kosta och Lessebo som fortfarande finns kvar”, sa LO-basen.
”Hade Sverige blivit bättre om farfar gått arbetslös istället för att bygga väg?”, undrade Thorwaldsson retoriskt.
Frågan är högaktuell 80 år senare.
När den rödgröna regeringen presenterade sitt jobbpaket talade de borgerliga partiledarna om ”AMS-trams, hittepåjobb och pysselsättning”.
Det är en retorik som är verklighetsfrämmande och ohistorisk.
Om vi levde i den bästa av världar skulle ingen vara arbetslös och alla ha ett så kallat ”riktigt jobb” i det privata näringslivet eller den offentliga sektorn.
Men vi lever inte i den bästa av världar. Nästan 373 000 personer var i slutet på oktober inskrivna som arbetslösa. Därav var 83 000 ungdomar i åldern 18-24 år.
Många av dessa är bara tillfälligt arbetslösa - på väg mellan två jobb. Men omkring 200 000 personer, mer än hälften av alla arbetslösa, har varit utan jobb mer än ett halvår.
I det läget måste vi ställa frågan: Vad är bättre? Att långtidsarbetslösa fortsätter att passiviseras, leva på understöd och stå utanför? Eller att de ges traineeplatser inom äldreomsorgen, anställs som resurspersoner i skolan eller får en bidragsanställning som vaktmästare i en idrottsförening?
Svaret borde vara: Ja, en subventionerad anställning är bättre än öppen arbetslöshet. Hela samhället tjänar på att människor gör en aktiv insats istället förvandlas till passiva bidragsmottagare.
Rimligen blir dessa människor även mer anställningsbara för andra jobb om de får chansen att skaffa sig en smula arbetslivserfarenhet.
Både före och efter valet har borgarna talat engagerat om den så kallade arbetslinjen. Men i realiteten har ju denna arbetslinje inneburit högre arbetslöshet. 137 miljarder kronor i skattesänkningar under de borgerliga regeringsåren fixade inte arbetslösheten.
Många av de arbetslösa tvingas nu även till socialen för att klara mat och boendekostnader. Enligt en granskning från RUT (Riksdagens utredningstjänst) har kostnaderna för försörjningsstödet (det som förr kallades socialbidrag) ökat i nio av tio kommuner mellan 2006 och 2013.
Det får i sin tur negativa konsekvenser för andra kommunala områden. De stigande socialbidragskostnaderna tränger undan viktiga investeringar i skolor och äldreomsorg.
Det blir ingen lätt uppgift för den nya regeringen att komma till rätta med problemet.
Men det blir en av mandatperiodens viktigaste uppgifter.
Långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna blir inte mer arbetsföra bara för att de fattiggörs och tvingas gå till socialkontoren.
De behöver istället hjälp, stöd och rehabilitering – i vissa fall anpassade arbetsuppgifter, i andra fall subventionerade anställningar – för att ta sig tillbaka till arbetslivet.
Låt oss därför slippa det slappa borgerliga snacket om ”Ams-trams och hittepåjobb”.
Det är dags att återupprätta en aktiv jobbpolitik värd namnet!