Den som följer Almedalsveckan på avstånd ser snart ett mönster
i rapporterna från det stora politikerkollot: Allianspartierna är pressade och ger ett förvirrat intryck.
Svenska Dagbladet har pratat med alla distriktsordföranden
i Centerpartiet. Merparten av dem anser att allianssamarbetet har varit kostsamt för partiet. Moderaterna får ju så mycket uppmärksamhet och snor så många väljare.
Lars Johansson, ordförande
i Örebrocentern, är övertygad om att alliansen är upplöst våren 2014.
- När man sedan sätter ihop regeringen 2014 så gör man det
utifrån ett valresultat som varit fritt från bindningar, säger han.
Centerns partisekreterare, Michael Arthursson, vill inte höra talas om det. Han är snabb med att lägga locket på:
- Ser man på bredden så är allianssamarbetet väldigt väl förankrat. Det är en stor majoritet som vill att vi ska vara med.
Även i Moderaterna är det oroligt. Där är problemet inte sjunkande opinionssiffror utan alliansrege-ringens problem att bilda majoritet för sina förslag i riksdagen.
Finansministern, Anders Borg, håller presskonferens och bjuder in Miljöpartiet och Socialdemokraterna till förhandlingar om höstbudgeten, för att "värna stabiliteten i den ekonomiska politiken".
Anna Kinberg Batra, Moderaternas gruppledare i riksdagen, säger tvärtom att utgångspunkten är att förhandla fram en alliansbudget:
- Vår plan är att lägga fram en fyrpartibudget i september.
Förvirringen blir inte mindre av att Expressen får tag i statsminister Fredrik Reinfeldt och frågar om Miljöpartiet skulle kunna ta plats i regeringen?
- Vi har sagt att vi är öppna för den typen av diskussioner, svarar Reinfeldt.
Regeringsalliansens förvirring startar en viktig principiell diskussion om blockpolitiken. Är det bra med två ganska jämbördiga block
i svensk politik - eller skulle det fungera bättre med regnbågsallianser?
På den frågan finns inget självklart svar. Å ena sidan hindrar blockpolitiken partierna att tänka nya tankar.
Det går lätt prestige i politiken om den bygger på formeln om två stridande lag som alltid måste tycka olika.
Å andra sidan skapar breda regnbågsallianser en riskfylld konsensus. Skillnaderna i politiken slätas ut av alla kompromisser. Människor kan känna att det inte spelar någon roll vem de röstar på - och börja söka sig till missnöjespartier. Sannfinländarnas stora framgång i Finland är ett exempel på det.
Både regeringsalliansen och de rödgröna behöver fundera på hur framtida samarbeten ska se ut.
Partierna måste behålla sina hjärtan och själar samtidigt som de samverkar för att minimera främlingsfientliga sverigedemokraters inflytande över politiken.
BILDBYLINE: Åsa Petersen