Allt är inte guld och gröna skogar i Burma

Den burmesiska regimen vill gärna visa upp Shwedagong-pagoden och tala om sin reformpolitik. Men Burma har fortfarande en lång väg till demokrati och anständiga levnadsförhållanden.

Den burmesiska regimen vill gärna visa upp Shwedagong-pagoden och tala om sin reformpolitik. Men Burma har fortfarande en lång väg till demokrati och anständiga levnadsförhållanden.

Foto: Olov Abrahamsson

Politik2012-05-18 06:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Under flera decennier har Burma varit en av världens hårdaste militärdiktaturer och en paria i det internationella samfundet.

Men nu har militärerna bytt från uniform till finkostym. En reformprocess har påbörjats.

Demokratikämpen Aung San Suu Kyi släpptes 13 november 2010 och har inlett en dialog med den förhållandevis reforminriktade presidenten Thein Sein.

I valet i april, som handlade om bara 45 av totalt 1160 platser i landets parlament, vann Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD (National League of Democracy) en jordskredsseger.

NLD är dock långt från reell makt. I praktiken är det fortfarande militären som bestämmer takten i förändringarna.

Thein Sein vill gärna visa upp en snygg fasad för världen när Burma tar hand om ordförandeskapet i den asiatiska samarbetsorganisationen Asean 2014. Men frågan är vad som händer sedan och hur mycket makt som den gamla makteliten är beredd att släppa ifrån sig.

2015 kommer det första verkliga testet när det ska genomföras demokratiska val i hela landet.

Många i omvärlden har redan tjusats av förändringarna i Burma. EU och USA har lättat på sanktionerna.

Investerarna står på kö i Rangoon och resebilagorna i Sverige börjar fyllas med reportage om det vackra, varma och leende Burma.

På flyget mellan Bangkok och Rangoon är det inte många västerlänningar men jag möter en säregen norrman som leder något som kallas för "Bike for Peace" i Burma. Med i det märkliga sällskapet är tidigare norske statsministern Kjell Magne Bondevik.

Den norska gruppen lär följas av fler. Om några år kommer Burma förmodligen att vara ett lika populärt resmål som Thailand för skandinaviska resenärer.

Men det räcker med att skrapa bara litet grand på fernissan för att se att Burma har en lång väg kvar till demokrati och anständiga levnadsförhållanden.

"Vi upplever ingen förändring på landsbygden och bland gräsrötterna", säger Sue Sue Nwea, som jag och två andra svenska journalister, som deltar i en resa med Olof Palmes Internationella Centrum, träffar i ett enkelt hus vid en dammig bygata i utkanten av Rangoon.

Sue Sue Nwea är engagerad för lantbrukarnas villkor i organisationen "Farmers Network". Detta hårt arbetande folk ser ännu inte det omtalade ljuset i tunneln.

I landet förekommer dessutom fortfarande omfattande barnarbete.

I foajén till Panda Hotell i Rangoon får den svenska delegationen ta del av skakande vittnesmål från fyra flickor.

Tre av dem är 16 år, en har precis fyllt 17.

De jobbar under vidriga förhållanden. De har en månadslön som motsvarar 500 svenska kronor för fjorton timmars arbetsdag, sex dagar i veckan, i en kinesisk textilfabrik.

"I de industriella zonerna i Rangoon-området finns omkring 100 000 barnarbetare", berättar en företrädare för Workers Solidarity League of Burma som ordnat mötet med flickorna.

Varje kväll tvingas de vandra hem från jobbet genom de mörka, helt oupplysta, gatorna i kåkstäderna som ligger runt textil- och skofabrikerna. Risken för sexuella övergrepp är enorm.

Vi åker runt i den industriella zonen Hlaing Thar Yar, ungefär en halv timmes bilfärd från centrala Rangoon.

Jag går fram till en flicka som bor i ett skjul precis utanför muren till en av fabrikerna. Hon nickar när jag visar min kamera. Jag tar en bild på hennes "hem".

Burma är ett fattigt land. Men regimen är inte utan pengar.

Fördelningen är emellertid abnorm. Bara fyra procent av den offentliga budgeten går till utbildning.

Ungefär 30-40 procent av den statliga budgeten går till militären. Antagligen är siffran ännu högre. Många säger att generalerna har byggt upp stora hemliga konton.

Det är en skevhet som omvärlden inte kan blunda för.

En regering som inte ens försöker ge sina barn en ordentlig grundutbildning borde inte ses med blida ögon av USA, EU, FN och andra internationella organ.

En erfaren utrikeskorrespondent, som vi talar med, tycker att väst har varit för snabba med att lätta på sanktionerna.

Vi får se. Det återstår i alla fall en lång och knagglig väg innan Burma kan betecknas som ett land med demokrati och fullvärdiga mänskliga fri- och rättigheter.

Den långa mörka natten har ännu inte blivit gryning i Rangoon.