Alltid otur med de borgerliga
De borgerliga regeringarna 1976-1982 hade också "otur" med ekonomin, fr v Per Ahlmark (FP), Torbjörn Fälldin (C) och Gösta Bohman (M).
Foto: Gunnar Lundmark/SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det var faktiskt det sämsta sedan 1921. BNP minskade med 150 miljarder kronor. Antalet personer som hade jobb minskade med 100 000 och de offentliga finanserna försvagades med 100 miljarder kronor. Pressmeddelandet från SCB visar något unikt. Ändå känns det bekant på något sätt, som om jag sett det förut, det som brukar kallas för déjà vu.
Just det! I början av 1994 presenterade SCB också ett likadant pressmeddelande. 1993 blev nämligen det sämsta året sedan andra världskriget för Sverige. BNP minskade det året med inte mindre än 2.1 procent och 150 000 jobb försvann.
Och i början av 1978 kunde vi läsa, hör och häpna, att 1977 blev det sämsta året sedan andra världskriget. Då krympte ekonomin med hela 1,6 procent.
Det är bara vid dessa tre tillfällen som ekonomin backat under de senaste 70 åren. Vad kan vi lära av detta? Vad är det som dessa tre besvikelser-episoder har gemensamt? Förutom det uppenbara, att de inträffade när vi hade borgerliga regeringar. 1977 styrdes den svenska ekonomin av tandemtrion Fälldin-Mundebo-Bohman, 1993 av Bildt/Wibble/Lundgren.
Hade det någon betydelse, eller är det bara slumpen som råkat spela Sverige ett spratt varje gång vi fått borgerliga regeringar? Under de senaste 70 åren har vi aldrig haft backande BNP utan borgerliga regeringar. Vi har inte heller haft borgerliga regeringsperioder utan sänkt BNP, växande arbetslöshet och försämrade statsfinanser.
Jag har försökt ta reda på hur stor sannolikheten är för att slumpen ensam skulle ge en sådan serie resultat av tre nya svenska rekord på tre försök.
Det är svårt, men jag frågade en klok professor och resultatet hamnar någonstans kring åtta på tusen eller lite mindre än en på hundra. Min enkla slutsats av dessa åtta promille är att vi kan avvisa teorin om otur som förklaring till denna usla serie.
Vad kan det då vara istället som förklarar denna exceptionellt ovanliga kombination av tre usla perioder? Stjärnbilderna? Omvärlden?
2009 års kris i Sverige sker samtidigt som det är kris i Europa och USA, men 1977 och 1993 var det god fart i vår omvärld. Utlandet som bov duger inte.
Kan det vara utgångsläget? 1976 och 1991 tog de borgerliga över när ekonomin var besvärlig, och de var inte vuxna den utmaningen. Men 2006 var utgångsläget tvärtom urstarkt, med exceptionellt stark tillväxt och nya jobb, samtidigt som 12 års fakiraktig budgetpolitik skapat en av Europas starkaste statsfinanser.
Men trots ett enormt mycket bättre utgångsläge backade vi också denna gång mer än andra. Oavsett utgångsläge blev således resultatet i samtliga fall dåligt, så där fick vi ingen ledtråd till förklaring.
Kan det vara så enkelt som att de fört samma politik oavsett läge i ekonomin: Stora skattesänkningar med lånade underskottspengar, sämre trygghetssystem, ökade klyftor och passiv arbetsmarknadspolitik uttänkt för högkonjunktur?
Passivitet när det stormar kan ge sken av stabilitet och trygghet. Men passivitet och skicklighet är inte samma sak. Det hade varit fint med någon som hade förmågan att ta itu med läget i tid, men nu fanns ingen sådan vid rodret. Där har vi nog en sannare förklaring än både slumpen och stjärnbilderna.