Det är lätt att imponeras när man tänker på vilken väg den svenska HBTQ-rörelsen har gått, och hur långt den har kommit de senaste årtiondena. Prideparader – som ursprungligen var ett radikalt och kontroversiellt fenomen – finns nu över nästan hela landet, och för den som vill bli en del av dem är det lätt att ta reda på när de sker.
Det heter ibland att folkrörelsernas tid är förbi, och att det breda folkliga engagemanget i politiska frågor från det tidiga 1900-talet har försvunnit. Det är naturligtvis inte sant – det som har förändrats är de ämnen som engagerar människor, och de former och uttryckssätt som engagemanget tar.
Att nykterhetsrörelsen knappast håller några massdemonstrationer eller kräver några folkomröstningar längre beror inte på att svenskarna bryr sig mindre – det beror på att andra frågor har hamnat i centrum för debatten, och att de diskuteras på ett helt annat sätt.
HBTQ-rörelsen är en äkta folkrörelse i det att den engagerar människor över hela landet – och ändå är det särskilt den pridevecka som sker i Stockholm som kommenderar riksmedias och de politiska partiernas uppmärksamhet; det är lika tråkigt och typiskt som det är förståeligt att paraden i Stockholm fortfarande har rollen av att vara hela Sveriges parad.
I just bredden finns alltid ett hot för en politisk rörelse: Det är lätt att växa, och det är lätt att vara kaxig och radikal, så länge man är ett alternativ vid sidan om. Men när rörelsen växer, breddas och blir omkramad av såväl etablissemanget som en majoritet i samhället finns det en risk att kampen verkar vara vunnen, idealen verkar ha blivit urvattnade och den konflikt som man från början tog tas för överspelad.
På sätt och vis är det en spegelbild av den väg som många folkrörelser – inte minst arbetarrörelsen – har gått. Det som startar i den absoluta utkanten av samhället och till och med är förbjudet har gradvis rört sig in mot centrum, och det som en gång var oberoende har förvandlats till mainstream.
Jämfört med en tidigare epok, när det man hade att kämpa emot var lagstiftning, poliser, sjukdomsförklaringar och propaganda, är det naturligtvis lyxproblem. Pinkwashing och oron för att människor stödjer kampen av rent kosmetiska skäl är i grund och botten tecken på att man håller på att vinna kampen om plånböckerna, om hjärtana och hjärnorna.
Men att någonting, i alla fall för en tid och ur ett lokalt perspektiv, kan tyckas som ett lyxproblem kan aldrig tas till förevändning för att förlora målet ur sikte. Det räcker nämligen med att kasta en snabb blick bakåt i tiden eller se oss omkring ute i världen, för att inse att ingen av de progressiva landvinningar som har gjorts går att ta för givet.
Under sommaren har vi kommit att diskutera aborträtten, och vad som runtom i världen görs för att rulla den tillbaka. Det är inte fråga om att utvidga tillgången eller de rättigheter som finns, utan tvärtom försvara det vi har uppnått.
Detsamma gäller HBTQ-personer i många länder. Till och med i delar av världen där man tidigare har gjort framsteg händer det att homosexualitet kriminaliseras på nytt, och förföljelser som tidigare dämpats i omfattning intensifieras.
Det vore naivt att tro att Sverige och Västeuropa skulle vara immunt för en sådan politisk utveckling. Hur skulle vi kunna vara det, när det bara var några korta årtionden sedan som homosexualitet i det här landet kallades för en sjukdom, ja, när det till och med var ett brott?