De senaste dagarnas turbulens runt Sverigedemokraterna visar behovet av samtal om attityder, värderingar och fördomar.
Men rasism och extremism kan inte fördrivas bara med samtal och välvilliga kampanjer. Det gäller också att angripa orsakerna till främlingsfientligheten, hatet och frustrationen.
Sambandet är klart: Samhällen som präglas av massarbetslöshet och växande sociala klyftor fungerar som drivhus för extremism.
Om de etablerade partierna inte fixar jobb och trygghet är det lätt att människor söker sig till andra politiska rörelser.
Det var tydligt i Europa på 1930-talet när fascismen och nazismen växte sig stark.
Det märks i dagens Grekland och Ungern, när extrema partier når valframgångar.
Så är det även i Sverige. Det var länge sedan arbetslösheten i Sverige låg under sex procent. I oktober ökade arbetslösheten till hela 8,6 procent, enligt af.
400 000 svenskar är arbetslösa. Många av dem har varit långvarigt arbetslösa. Under en lång period har de känt sig utanför och inte behövda.
Allt fler upplever att de inte är delaktiga i samhällsbygget. En växande skara misstror politiken och det demokratiska systemet.
Som ett brev på posten kommer framgångarna för Sverigedemokraterna som kanaliserar missnöjet och ilskan.
Missnöjespartiet Ny Demokrati kapsejsade 1994. SD kan gå samma öde till mötes 2014.
Men om massarbetslösheten och utanförskapet blir bestående så kommer det alltid att finnas grogrund för liknande partier.
Därför är den bästa medicinen mot rasism och extremism en politik för full sysselsättning och generell välfärd.
Den ekonomiska politiken kan inte bara fokusera på överskotts- och inflationsmål. "Arbete åt alla" måste på nytt bli det överordnade målet för regeringspolitiken.