Vi brukar vara stolta över att leva i ett av världens mest jämlika länder. Att besökare förundras över självklarheter som utbildning och sjukvård på lika villkor för alla, liksom av att inkomstskillnaderna mellan hög och låg är mindre iögonenfallande än i de flesta andra länder. Detta är resultatet av att skillnaderna minskade kontinuerligt i femtio år från 1930.
Men under ganska lång tid har klyftorna ökat igen, och nu är de åter tillbaka där de var på 1940-talet. Om man tycker att det var stora skillnader i USA på Ronald Reagans 1980-tal, så är Sverige där nu.
En viktig orsak till att utvecklingen gått bakåt är att det internationella beroendet ökat, vilket försvårat beskattningen av aktievinster, förmögenheter och Caremavinster. Inte minst har utvecklingen inom EU bidragit till detta.
Ännu viktigare för utvecklingen är nog trots allt egna politiska beslut, fattade helt av egen kraft i riksdagen i Sverige. Det är förvånande, eftersom detta inte är i linje med svenska folkets syn.
För tio år sedan, då inkomstskillnaderna var långt mindre än idag, ansåg 70 procent av befolkningen att skillnaderna var för stora. Bara en på tio tyckte klyftorna var för små. Särskilt dramatisk har utvecklingen varit de senaste tre åren, 2007-10.
Den miljon svenskar med de lägsta inkomsterna minskade sina inkomster efter skatt med 10 procent i genomsnitt, vilket raderade ut femton års inkomstökning. Den miljon som tjänade mest fortsatte att öka och drog på bara tre år ifrån nästan lika mycket som under de föregående femton åren tillsammans.
Höginkomsttagare har blivit mer och mer belönade för sina färdigheter, säger professor Daniel Waldenström i Uppsala, samtidigt som skatterna blivit mindre utjämnande. Den i särklass största förändringen är jobbskatteavdraget, säger han.
Men det är inte en enskild förändring som förklarar utvecklingen, utan det konsekventa mönstret av många beslut.
Avskaffad förmögenhetsskatt, sänkt fastighetsskatt bara på de dyraste villorna, skattehöjning för den som blir sjuk eller arbetslös, sänkt levnadsstandard för långtidssjuka och långtidsarbetslösa har naturligtvis också verkat i samma riktning. 24 procent av skattesänkningarna har tillfallit den tiondel av svenskarna som tjänar mest, 6 procent till den fjärdedel som tjänar minst.
Gör det något att klyftorna åter vuxit? Internationell forskning visar klart att utjämning är gynnsamt för effektivitet och tillväxt, liksom för resultat i skola och hälsa. Men för mig är det inte en fråga om ekonomi och effektivitet utan om vilket samhälle vi vill ha.
Jag tror helt enkelt att det är ett bättre land att leva i för alla om skillnaderna är mindre än om de bara ökar och ökar. Ett Sverige som fortsätter att glida isär mandatperiod efter mandatperiod blir helt enkelt ett sämre land att leva i. För alla.