Under den rödgröna riksdagsmajoriteten 2002-2006 tog arbetet för Norrbotniabanan flera kliv framåt.
"Norrbotniabanan ska byggas", löd beskedet i det rödgröna 121-punktersprogrammet 4 oktober 2002.
Banverket utredde frågan och tog fram en analys som visar att Norrbotniabanan är samhällsekonomiskt lönsam.
På en fråga från Ingegerd Saarinen (MP) 10 augusti 2006 gav dåvarande infrastrukturminister Ulrica Messing (S) även klartecken för byggstart.
"Utbyggnaden av etapp 1 av Norrbotniabanan ska påbörjas under år 2010", meddelade Messing.
Men sedan kom regeringsskiftet 2006. Den borgerliga alliansen fick makten och hade andra prioriteringar.
Det blev jobbskatteavdrag, slopad förmögenhetsskatt, RUT-avdrag och halverad krogmoms i stället för byggstart av första etappen av Norrbotniabanan.
I regeringens infrastrukturplan för perioden fram till 2021 finns Norrbotniabanan inte ens omnämnd!
Kraven från näringslivet i norr och de rödgröna riksdagspartierna klingade ohörda.
Men i Bryssel verkar man i alla fall förstå att Norrbotniabanan är en investering i framtiden. EU-kommissionen pekar nu ut Norrbotniabanan och den Botniska korridoren som en prioriterad sträcka.
Vi får hoppas att det leder till att även infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) får upp ögonen för projektet och sätter det högre upp på sin dagordning.
I en skrivelse till näringsdepartementet 11 november 2008 framhöll sex tunga näringslivsföreträdare behovet av bättre järnvägsförbindelser i norr.
"Basindustrin och övrigt näringsliv behöver Norrbotniabanan för att stärka och utveckla vår konkurrenskraft", skrev de.
Det är argument som borde bita även på en borgerlig ministär. Norrbotniabanan är inget flumprojekt.
Det handlar om miljö, men också om att skapa bättre förutsättningar för industrijättar som SCA, Billerud, Boliden, SSAB Tunnplåt och Kappa Kraftliner.