Dubai vintern 201: Dubai ser vid första anblicken mest ut som ett Disneyland för shejker. Världens högsta torn (Burj Khalifa), konstgjorda öar, ett hotell som liknar en väldig segelbåt, en inomhusskidbacke i öknen och massor av shoppingcentra. Det mesta byggt under 2000-talet, i rasande.fart, för bensinslukande bilar snarare än för människor.
Den nya metron går visserligen ut till Burj Khalifa och Dubai Mall (1200 lyxbutiker), men där är det stopp för gående. Vill man ta sig in i anläggningarna, får man klänga längs en bilramp.
Och metrostationerna i gamla stan finns än så länge bara på turistkartan. Finanskrisen slog hårt även mot shejk Muhammed bin Rashid al-Maktoums affärer, och mycket är halvfärdigt.
Shejk Muhammed räddades i sista minuten av Abu Dhabis härskare shejk Khalifa bin Zayed, vars emirat flyter på olja som räcker hundra år till. Medan Dubais reserver sinar. Kalifen i Abu Dhabi är också president för Förenade Arabemiraten (UAE), som förutom Abu Dhabi och Dubai består av ytterligare fem, betydligt fattigare, emirat.
Tanken var att även Bahrain och Qatar längre in i Persiska viken skulle ingå i federationen, men de backade ur och är nu självständiga stater.
Men Dubai har också en av Mellanösterns största hamnar, en internationell storflygplats, IT-teknologi och "kluster" för spetsforskning, och är ett viktigt finanscentrum. Abu Dhabi strävar åt samma håll. Emiratierna är på väg att ge arabisk ekonomi ett nytt ansikte, men de ambitiösa satsningarna vilar till 80-90 procent på gästarbetare som stannar några år i taget, ibland längre.
I UAE:s politiska råd (utsett av emirerna) hördes härom veckan bekymrade röster: Tänk om gästarbetarna börjar kräva politiska rättigheter! Å andra sidan: Kastar man ut dem, kollapsar ekonomin. Inte ens hissarna i Burj Khalifa skulle fungera.
De som haft turen att födas i emiraten Abu Dhabi eller Dubai är försörjda från vaggan till graven genom det s k patronagesystemet, och ägnar sig hellre åt exempellös överkonsumtion än åt hårt arbete. De infödda dubajerna utgör för övrigt bara fem procent av befolkningen.
I den sociala, ekonomiska och politiska sandstorm som nu drar fram över arabvärlden, räcker det inte att shejkerna, emirerna, kaliferna och kungahusen göder sina medborgare. De måste också dela med sig av makten, både till infödda och gästarbetare, och förbättra de senares ofta usla förhållanden. Annars riskerar de att svepas bort.