Häromveckan hade jag den stora äran att dela ut priset för Årets fackliga hjältedåd. Mathias Westbrand Emilsson vägrade acceptera att jobba gratis när ett café i Umeå bröt mot reglerna i kollektivavtalet.
I stället gick han till media och lyckades rikta strålkastarljuset mot ungas orimliga situation på arbetsmarknaden.
Vi ser hur ungdomar i dag tvingas börja sitt arbetsliv med mycket sämre villkor än vad vi själva hade. En ny LO-rapport visar att varannan ung i dag har en tidsbegränsad anställning.
De saknar därmed tryggheten som ett fast jobb ger och får det svårt att flytta hemifrån, ta lån och göra investeringar. Svårt att komma igång med sitt vuxna liv helt enkelt. Det drabbar inte bara dem själva utan hela samhällsekonomin negativt.
Det stora problemet är inte att de får börja med en visstidsanställning, utan problemet är att de fastnar i en karusell av osäkra anställningar innan de etableras på arbetsmarknaden.
Inom kommuner och landsting är medelåldern ofattbara 35 år för de visstidsanställda arbetarna. Statistik från SCB visar att hela 39 000 personer har jobbat hos samma arbetsgivare i mer än fem år utan att få fast anställning.
När jag började jobba i början av 90-talet fick jag först en praktikplats på sjukhuset i Luleå. Sedan blev det ett vikariat och så småningom en tillsvidareanställning. Det är så det ska fungera.
I dag staplas visstidsanställning efter visstidsanställning på varandra, något som till och med EU-kommissionen kritiserar Sverige för.
Detta missbruk av otrygga anställningar måste få ett slut. I första hand måste staplingarna av dem upphöra, men det är sedan 2007 alldeles för lätt att använda anställningsformen allmän visstid, utan att ange särskilda skäl.
Så länge man inte kan motivera något annat måste normen på arbetsmarknaden vara tillsvidareanställning. Varken individen eller samhället mår bra av att ha en stor grupp människor som helt i onödan lever i en ekonomisk osäkerhet.
Arbetslösheten är arbetarnas största fiende. Ju fler som konkurrerar om jobben, desto sämre villkor tvingas vi acceptera.
För över hundra år sedan stod folk med mössan i hand för att få jobba. I dag sover ungdomar med mobilen under kudden för att inte missa några jobbtimmar. De är vår tids daglönare. Nu ser vi också hur den psykiska ohälsan ökar bland unga.
Nog vore det väl märkligt om vi skulle acceptera att våra barn får en sämre start i livet än vad vi själva fick?