I förra veckan deltog jag vid den högtidliga invigningen av nya Kooperativens Hus i Luleå.
Coompanion Norrbotten, ett regionalt centrum för att stimulera kooperativt företagande, är en av de verksamheter som ryms i de nya lokalerna.
Coompanion gör bland annat ett stort och viktigt arbete för att stimulera sociala arbetskooperativ. Människor med psykiska eller fysiska funktionshinder – eller som av andra skäl inte har fått plats i det ”riktiga” arbetslivet – får chansen att göra nytta.
Det kan handla om skogsvård, snöskottning, tvättning, städning, bilvård, catering, värdskap och andra arbetsuppgifter som skräddarsys efter den enskildes förutsättningar och önskemål.
Arbetstiden är anpassad efter individerna.
Alla jobbar 100 procent av sin förmåga. Det betyder att vissa jobbar åtta timmar per dag, några fyra timmar eller mindre.
Nyckelorden är de klassiska ”av var och en efter förmåga”. Man gör vad man orkar och kan.
Men alla får chansen att uppleva gemenskapen på en arbetsplats och göra en samhällsnyttig insats.
Långtidssjuka och långtidssjuka får mål och mening i tillvaron. De sociala kooperativen är ett vettigt alternativ till utanförskap, bidragsberoende och institutionalisering.
Men det krävs ännu större insatser i samma riktning.
Sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättningar ligger fortfarande på låga 55 procent (att jämföra med 77 procent för befolkningen i stort).
”Arbetsmarknadspolitiken står och stampar när det gäller personer med funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga”, konstaterar Ingrid Burman, ordförande i Handikappförbunden.
Det visar även att det krävs andra insatser än jobbskatteavdrag och skattesänkningar för att bryta dagens utanförskap.
Borgarnas medicin funkade inte.
Det går inte heller att begära att alla med olika former av funktionsnedsättningar eller en historik med långvarig arbetslöshet ska ta klivet direkt till anställningar i det ordinarie arbetslivet.
Alla tillhör inte den superproduktiva arbetskraften.
I stället krävs en massiv satsning på anpassade arbetsuppgifter, sociala kooperativ och subventionerade anställningar inom kulturliv, idrottsföreningar och andra ideella föreningar.
Fler behöver anställningsformer där de får jobba i sin egen takt och efter sina egna förutsättningar.
Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen. Den rödgröna regeringen borde snabbt göra verklighet av Funka-utredningens förslag om att höja lönebidragstaket till 19 800 kronor per månad och samtidigt koppla nivån till lönekostnadsutvecklingen.
Det kan hjälpa fler tillbaka till arbetslivet och bidra till att förverkliga regeringens sysselsättningsmål.