L äsningen av Bonniers serie ”Sveriges statsministrar under 100 år” har tagit mig till del 16 som handlar om Olof Palme (Sveriges statsminister 1969-76 och 1982-86). Den är skriven av författaren och ekonomen Klas Eklund, som jobbade en period i kanslihuset i början av 1980-talet.
Vi påminns om ideologen och den vasse retorikern Palme.
Men Palme var inte bara en stridens man. Han var också en politiker som kunde hitta breda lösningar och kompromissa med andra.
Efter valet 1973 fick Sverige ett dödläge i riksdagen. Valresultatet blev så jämnt att inget av blocken hade egen majoritet.
Det borgerliga blocket (som då bestod C, FP och M) hade tillsammans 175 mandat. S och gamla VPK hade 175 mandat. (Den dåvarande riksdagen bestod av 350 mandat istället för dagens 349.)
Lotten skulle få avgöra många viktiga omröstningar. Tidningarna skrev om risken för nyval, parlamentariskt kaos och att vi fått en oklar lotteririksdag.
I det låsta parlamentariska läget valde dock kloka socialdemokrater och socialliberaler att göra gemensam sak.
Det blev överläggningar på Haga slott mellan statsminister Olof Palme och dåvarande FP-ledaren Gunnar Helén om den ekonomiska politiken. Efter en tid deltog även Centerpartiet i samtalen.
Vi fick Hagauppgörelser både 1974 och 1975. Sverige styrdes och regerades även i ett komplicerat parlamentariskt läge. Med framgång sydde Palme ihop ett par fina och breda kompromisser.
I oberoende liberala Dagens Nyheter har Peter Wolodarski gjort jämförelser mellan valen 1973 och 2014.
”Om det gick att vända 1973 års kris till något konstruktivt borde det vara möjligt att göra samma sak 40 år senare”, konstaterade han i sin söndagskrönika 2 september.
Jag håller med. Årets valresultat ger inte mandat för några samhällsrevolutioner åt höger eller vänster.
Men däremot borde det vara möjligt att hitta fungerande kompromisser på politikens mittfält på samma sätt som under mandatperioden 1973-1976.
Haga slott är numera upptagen som bostad för kronprinsessan Victoria och hennes familj. Men det går säkert att hitta andra trevliga miljöer för samtal och överläggningar mellan partierna.
Om Gunnar Helén kunde göra upp med den stridbare Olof Palme på 1970-talet så borde det väl vara möjligt för dagens borgerliga ledargarnityr att ta ett seriöst snack med den milde pragmatikern Stefan Löfven om vissa politiska grundfundament.