På gårdagens ledarsida påminde jag om vad förre finansministern Pär Nuder skrev i sin bok 2008.
I dag tänkte jag citera ett stycke ur tidigare S-ledaren Göran Perssons bok "Min väg, mina val" (Bonniers 2007).
Även Persson varnade för att en destruktiv och konfliktfylld kultur från 1990-talets SSU var på väg att sprida sig i partiet.
"Tendenserna som syns i det socialdemokratiska partiet i dag har följt med från SSU, i takt med att vissa yngre herrar och damer åldrats. Fortsätter den utvecklingen blir socialdemokratin snart ett parti bland andra", skrev Persson.
Så är det. Det räcker med att bara titta på vilken socialdemokratisk arbetarekommun som helst.
Interna konflikter och infekterade bråk är inget som lyfter partiet. De socialdemokrater som har lyckats bäst lokalt är de som håller ihop om politik och ledarskap.
Det betyder verkligen inte att det ska vara tyst i klassen. Men det är en sak att diskutera politik, ledarskap och strategi i en kamratlig och konstruktiv anda.
Det är dock något annat att använda sig av hätska personangrepp och låta gamla fördummande SSU-strider gå i repris.
"Jag var med och förstörde SSU under konfliktåren", sa Johan Sjölander, kulturpolitiskt ansvarig på ABF, i en läsvärd artikel i tidskriften Fokus 19 november 2010. "Effekten av det vi höll på med i SSU var intellektuell utarmning. Man bestämde sig för vad de andra tyckte och så lyssnade man inte."
Tveklöst var det till skada för SSU som tappade medlemmar.
En massa goda idealistiska krafter skrämdes bort från SSU och politiken. Kvar blev de hårdhudade karriäristerna.
Det vore sorgligt om partiet nu går samma dystra öde till mötes och gräver ned sig ett grisigt inbördeskrig.
En sak är i alla fall väldigt säker: I valet 2014 kommer svenska folket inte att rösta på oppositionspartier där man mest ägnar sig åt interna makt- och intrigspel.