Ingela Lekfalk rusar in på fiket en kvart försenad och skakar snöflingorna ur håret.
"Alltså, vi har spelat i Kalix i dag! Sån underbar publik! Barnen var helt lyckliga, de hoppade upp och ner och sjöng för full hals!"
Hon talar om sing a long-showen Tillsammans, som just nu turnerar på skolor i Norrbotten. Fyra tjejer i fjortonårsåldern leder allsång för barn mellan 4 och 8 år. Norrbottensmusiken bidrar med fyra proffsmusiker.
"I showen Tillsammans enas barnen kring sånger vi alla känner igen. Med en musikalisk skärpa ger musikerna låtarna nytt liv. Med glimt i ögat och scenisk vana ger The L’s både den yngre och äldre publiken lust att sjunga för full hals!" läser jag på nätet.
På YouTube finns klipp från Tillsammans-showen på Lulekalaset. Bandet spelar Imse Vimse Spindel i hårdrocksversion. Barnen gör dödsrockartecknet
i skyn och skrålar med allt vad de kan.
Ganska långt ner i bild syns en tjej i femårsåldern med vilda mörka lockar. Hon studsar oavbrutet upp och ner. Hela hennes kropp är med i den musikaliska upplevelsen.
"Det här är jämställdhet för mig. Tjejer som gör ALLT! Spelar, sjunger, dansar och bygger scenen. Är rockiga, söta, burdusa och väna huller om buller," säger Ingela Lekfalk.
Jag tänker att Tillsammans är ett genialiskt sätt att möta Norrbottens hårdnackade könsroller. Här är bilden av framgång fortfarande en gruva, en älv eller en skog. Och bilden av gruvan, älven och skogen är i sin tur bilden av en man.
I Norrbotten associeras framgång med manlighet. Trots att de kreativa branscherna kommer starkt och trots att 33 procent av alla nya företag startas av kvinnor. Kvinnliga entreprenörer har svårare att få företagsstöd och tillgång till riskkapital.
När den här tidningen, min älskade NSD, gör en nyårsaftonsspecial med rubriken "Så blir det nya året" ryms hela 15 män på bild på förstasidan - men inte en enda kvinna. I bilagan inne i tidningen, som sammanfattar 2010, är det bara män som skriver krönikor. Sådana beklagliga missar kan bara göras i ett samhälle där mannen fortfarande är norm.
Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. Den som vill förändra unkna könsroller och könsorättvisor måste börja med barnen. Att låta ungar mellan 4 och 8 studsa upp och ner och skråla ikapp är, precis som Ingela Lekfalk säger, jämställdhetsarbete på allvar.
Barn som har fullt upp med att låta hela kroppen vara med
i musiken hinner inte reflektera över sina kön. De är bara människor, barn som ska bli vuxna, punkt.