Jag har under fem år som riksdagsledamot i åtskilliga debattartiklar, blogginlägg, tweets och som här i krönikor berört den växande barnfattigdomen och vilken skam det är för vårt land.
Jag har samlat kunskaper ur Rädda Barnens undersökningar som pekar på att nästan en kvarts miljon barn lever i fattiga familjer. Jag har använt mig av Majblommans uppgifter om att närmare 23 000 barn har svårt att hänga med i undervisningen för att de saknar glasögon som de skulle behöva för att se tavlan och jag har inte minst tagit med mig erfarenheter från Unga Örnar och vårt arbete med barns rättigheter och alla barns rätt att ha kul.
Lika tragiskt som det är att barnfattigdomen finns och dessutom ökar är det glädjande att frågan äntligen har trängt igenom och tagit plats i samhällsdebatten. Efter Almedalsveckan, där ämnet var bland de hetaste, inser jag dock att det nu gäller att säkra så debatten om barnfattigdom inte blir en fluga och sedan går samma öde till mötes som klimatdebatten som försvann. Barns rättigheter får aldrig bli politisk populism.
Barnfattigdomen i Sverige är så allvarlig att det nu krävs mod och vilja över blockgränserna att släppa prestigen och börja jobba. Vilka är de bästa idéerna för att säkra jobben? Hur skapar vi trygghet i tider av arbetslöshet eller sjukdom för den enskilde? Hur ger vi utlandsfödda en snabbare och bättre ingång i det svenska samhället? Hur kan familjepolitiken utjämna skillnader, göra det mindre tufft för ensamstående och vad bör en nationell handlingsplan för bekämpande av barnfattigdomen innehålla?
Det funkar inte att, som många borgerliga debattörer, göra allt för att förminska frågan eller som regeringen lägga fokus på att leka med ord och att kritisera fattigdomsbegreppet som sådant.
Barnfattigdom handlar inte om rätten till en ny Iphone, dyra märkesjeans eller hur många olika tv-spel man kan köpa. Det handlar om barn som stängs ute från fotbollsträning för att skorna är för dyra, barn som tvingas ta ett vuxenansvar och slutar önska sig saker, väljer bort kompiskalasen eller ljuger inför klassen till hösten över allt fantastiskt man ha fått göra under sommarlovet.
Är det okej i framgångslandet Sverige?
Visst, man kan ifrågasätta Rädda Barnens statistik, mala sönder Majblommans uppgifter eller förlöjliga Unga Örnars krispaket där vi pekar på vad man för motsvarande en halv mil motorväg skulle kunna göra för att säkra att barnen inte tvingas betala krisen. Men ingen tjänar på att barn delas in i ett A- lag och ett B-lag. Att bekämpa barnfattigdomen är en skyldighet vi har på alla nivåer som politiker.
Låt oss därför snacka om viktiga investeringar som är betydligt smartare än regeringens strategi att ta till skattesänkningar till varje pris. Alla tjänar vi på ett land som håller ihop.