Fritänkare i C- och FP-leden har ibland talat om ett samgående mellan partierna för att skapa ett starkare liberalt parti.
Men förslagen har alltid begravts snabbt. Allt för många i partiapparaterna (ombudsmän, riksdagsledamöter, partistyrelsefolk m fl) har haft för mycket att förlora.
I stället har vi fått uppleva en successiv utarmning av de bägge partierna. FP och C, som var stora partier på 1950- respektive 1970-talen, ligger i dag nära fyraprocentsspärren.
I stället är det Moderaterna som härskar på den borgerliga kanten. Under de borgerliga regeringsåren har FP och C bara framstått som små lydpartier till det stora högerpartiet.
Efter regeringsombildningen 2010 blev den känslan ännu starkare.
M stärkte greppet om regeringskansliet och tog hand om alla nyckeluppgifter (finans-, utrikes-, justitie-, arbetsmarknads- och försvarsdepartementen, infrastrukturfrågorna och statens bolag). Småpartierna fick finna sig i att spela andrafiolen.
Nu är Annie Lööf vald till ny C-ledare. Hon har höga ambitioner. Men det räcker inte med ett partiledarskifte för att vända partiets långsiktigt nedåtgående trend.
Vem behöver Centerpartiet, om det bara uppfattas som ett litet obetydligt dotterbolag i den stora blåa jättekoncernen Reinfeldt & Borg? Vad finns då för rimliga skäl att rösta på C?