Betalt för gammal ost
Att Ban Ki-Moon saknar karisma må vara korrekt; han lär inte vara drömgästen på en talkshow på bästa sändningstid. Men det är inte FN:s stora problem.
Foto: Musadeq Sadeq
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
- Jag beklagar att behöva säga att sekretariatet är inne i en förfallsprocess, säger Ahlenius i sin kritiska rapport, som Washington Post kommit över.
- Det faller inte bara isär - det är på drift mot irrelevans, menar hon.
Ingabritt Ahlenius var tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket. När hennes förordnande gick ut var det uppenbart att det var en konflikt mellan Ahlenius och finansminister Bosse Ringholm. "Hon (Ingabritt Ahlenius) har uttryckt intresse för ett annat uppdrag", var det svar Ringholm gav på alla frågor vid en beryktad presskonferens. Bakom konflikten låg, menade en del, olika synsätt på de folkvaldas makt gentemot kontrollorganen.
Ahlenius hade en kandidat till en ledande post i FN:s granskningsarbete, den meriterade amerikanen Robert Appelton. Men Ryssland och en rad länder i tredje världen gjorde tummen ned för det namnet och generalsekreteraren gick på deras linje. Nog är det lite tack för senast över Ahlenius kritik. Om Appelton utnämnts, skulle hon då ha varit lika nedgörande i sin kritik?
Mycket av det som sägs i rapporten gäller alla tidigare generalsekreterare. FN har alltid anklagats för att agera för svagt och veligt, för att vara senfärdigt och en sammanslutning för världens mäktiga. När organisationen ingripit i konflikter har det rönt kritik och när man inte agerat har det också kritiserats. Det finns otroligt många viljor som ska förenas. Då är risken alltid stor att projekt havererar.
Förenta Nationerna blir vad medlemsländerna gör det till. Det är en gammal sanning som tål att upprepas.
USA var länge skeptiskt inställt till världsorganisationen, struntade i att betala medlemsavgiften och tog alla chanser att misskreditera FN. En attitydförändring skedde efter 11 september, då Washington insåg att man behövde världen. Dåvarande Sovjetunionen sade ofta njet och stoppade beslut, vilket periodvis lamslog arbetet.
FN fungerar inte alltid bra men orsaken kan man i regel finna utanför New York. Om världens ledare var ense om att skapa en snabb, slagkraftig fredsorganisation så skulle det också bli så. Men förmår inte samla sig och då saknar FN den nödvändiga styrkan och auktoriteten. Det finns maktpolitiska intressen, vapenaffärer och naturtillgångar som gör att länder inte kan enas och ibland ser man ett starkare FN som ett hot.
Att Ban Ki-Moon saknar karisma må vara korrekt; han lär inte vara drömgästen på en talkshow på bästa sändningstid. Men det är inte FN:s stora problem. Organisationens problem får inte reduceras till personfrågor. Att de som leder FN får bära ansvaret för medlemsländernas tillkortkommanden är orättvist. Öka i stället trycket mot Moskva, Washington, Peking, Paris och London och andra huvudstäder.