Ledare: Blåögd privatiseringspolitik

Kommer ni ihåg Angeles Bermudez Svankvist?

2008 lanserades hon som ny generaldirektör för Arbetsförmedlingen av dåvarande arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin (M).

”Hon är störtskön”, förklarade Littorin.

Det var Bermudez Svankvist (helt utan erfarenhet av arbetsmarknadspolitik) som skulle förnya gamla AMS och lägga om kursen.

Det slutade med ett pladask. 2013 fick Angeles Bermudez Svankvist lämna jobbet efter långvarig kritik både internt och offentligt.

Om detta – hennes personliga misslyckade – har skrivits och talats mycket. Mindre har sagts om den regeringspolitik som ledde fram till hennes fall.

Grunden för problemen i Arbetsförmedlingen var nämligen inte Bermudez Svankvists person, utan alliansregeringens högst medvetna beslut.

Efter valsegern 2006 genomförde den nya borgerliga regeringen en hårdbantning av arbetsmarknadspolitiken.

I den första alliansbudgeten sparades enorma 10,9 miljarder kronor – en summa som då motsvarade arbetsmarknadsåtgärder för ungefär 100 000 personer.

Gröna jobb, plusjobb, friårsvikariat och liknande arbetsmarknadsåtgärder skrotades med motiveringen att de ju bara var ”pysselsättning” och ”hittepåjobb”.

Alliansen skulle minsann se till att alla arbetslösa fick ”riktiga jobb” istället.

Besparingarna fick stora konsekvenser på alla lokala arbetsförmedlingar runtom i landet.

Dels blev det färre anställda för att hantera arbetslöshetsköerna. De kvarvarande handläggarna fick en väsentligt större arbetsbörda och en mer stressad arbetssituation.

Dels begränsades möjligheterna att erbjuda åtgärder för långtidsarbetslösa, ungdomar, utrikesfödda, funktionshindrade och andra grupper med en svag ställning på arbetsmarknaden.

Reaktionerna lät inte vänta på sig.

”Man märker att arbetsförmedlarna är stressade. De har inte samma tid som förut. Man blir bara ett nummer, inte en människa”, sa Mats Ekblom, arbetssökande i Sollentuna, i TV4:s Nyhetsmorgon 11 februari 2011.

På arbetsförmedlingarna började samtidigt cirkulera namninsamlingar mot de orimliga arbetsvillkoren.

Bermudez Svankvist gjorde vad hon kunde för att hålla skenet uppe.

Hon bet inte den hand som födde henne utan meddelade alltid glatt att den nya regeringspolitiken bara funkade fint.

Det tilläts pågå under fem långa år.

Till sist blev emellertid situationen ohållbar och Bermudez Svankvist fick kliva av från generaldirektörsstolen.

Hon blev den som fick bära hundhuvudet och ta smällen för något som egentligen var ett haveri för den borgerliga jobbpolitiken.

Oavsett om det är hög- eller lågkonjunktur så kommer det nämligen alltid att finnas behov av särskilda insatser för de grupper som har det svårt på den ordinarie arbetsmarknaden.

Då går det inte att, som skedde efter maktskiftet 2006, rusta ned Arbetsförmedlingen och plocka bort beredskapsarbeten, extratjänster och andra åtgärder för dem som behöver hjälp och stöd för att få in en fot i arbetslivet.

Av det skälet blir jag oroad när jag hör om borgarnas nya quickfix på arbetslöshetsproblemen – förslaget om en privatisering av Arbetsförmedlingen.

Erfarenheterna från alliansregeringen 2006-2014 avskräcker. Det går inte att lita till att marknaden och de privata alternativen ska fixa jobb åt alla.

I Dagens Arena 28 april skrev LO-utredaren Adnan Habibija en klok och läsvärd text om borgarnas förslag:

”Alliansregeringen experimenterade med privata jobbcoacher år 2009 och etableringslotsar år 2010. De pinsamma resultaten borde vara skäl nog att skrota förslagen om en helt privatiserad arbetsmarknadspolitik.

4 Jobbcoacherna skulle snabbt vägleda arbetslösa men avskaffades 2013 efter dåliga resultat och avslöjanden om att de ägnar sig åt healing och beröringsterapi.

4 Etableringslotsarna skulle genom valfrihet locka nyanlända och snabbt få in dem i arbete, men skrotades 2015 efter att det visat sig att flera aktörer ägnade sig åt oseriös och brottslig verksamhet – ja, till och med rekrytering till terrororganisationer.

Att ännu en gång pröva och se vad som händer är inte vad svensk arbetsmarknadspolitik behöver.”

Habibija tycker att debatten istället borde handla om de verkliga orsakerna till varför det är så svårt att matcha de arbetssökande med de lediga jobben på arbetsmarknaden.

”En kvalificerad gissning är att det beror på otillräcklig utbildning, brist på språkkunskaper, erfarenheter och kontakter bland de arbetssökande, samt för höga krav och diskriminering bland arbetsgivarna. Inget av det går att lösa genom privatisering”, konstaterar LO-utredaren.

Det är ord som borde leda till eftertanke även i svensk borgerlighet.

Arbetsförmedlingen behöver förändras och anpassas till en ny tid. Men det är blåögt att tro att svaret på utmaningarna lyder privatisering.