För ett par år sedan träffade jag en facklig-politiskt aktiv kille i 40-årsåldern som precis flyttat till Boden.
”Vad bra!”, sa jag. ”Då kan du bli kommunalråd om 30 år”.
Jag fick ett snett leende till svar. Han begrep vad jag syftade på.
Boden har inte varit känt för att röja plats för nya generationer i kommunpolitiken.
Efter valet 2014 fick Boden istället landets fjärde mest ålderstigna kommunfullmäktige.
Bara Sotenäs, Danderyd och Storfors har högre medelålder bland sina kommunfullmäktigeledamöter.
På S-kongressen 2017 i Göteborg kände jag dock att det fanns hopp om framtiden i Boden. Det blåste nya friska vindar.
Bland de 350 ombuden från Kiruna i norr till Ystad i söder fanns två unga bodensare som gjorde avtryck på kongressen.
Ewelina Harr, det ena Bodenombudet, var aktiv i debatten om migrationspolitiken.
”I debatten lyfte jag fram behovet av att öka antalet kvotflyktingar och att det måste finnas en rättssäker prövning för asylsökande, skrivningar som partikongressen ställde sig bakom”, berättade hon när jag träffade henne i kongressvimlet.
Johan Lund, det andra ombudet från Boden, klev upp i kongressdiskussionen om rättsväsendet.
”Jag och Norrbottensdelegationen fick igenom en formulering om vikten av att stärka den polisiära närvaron i hela landet”, konstaterade Lund, till vardags själv patrullerande polis.
Med andraord: Lunds och Harrs slit under kongressförhandlingarna gav resultat.
Två unga ombud från Norrbotten påverkade både partistyrelsens föredragande och ombud från andra delar av Sverige.
Sådant engagemang och sådana politiska talanger gäller det att ta tillvara – och då gäller det även att de som varit med ett tag möjliggör föryngringen och förnyelsen.
Det finns en del att lära av hur veteranen Gunnar Sträng resonerade på S-kongressen 1969 när Olof Palme valdes till partiordförande.
Det fanns ombud som hellre ville se Sträng på posten. Sträng, då 63 år (med Bodenmått mätt närmast en junior), deklarerade dock med eftertryck att han inte var intresserad.
”Vårt parti skall inte välja en partiledare och statsminister för ett kort interregnum. Har man en ung man som besitter alla de önskvärda kvalifikationerna och en äldre man som har en del av dessa kvalifikationer talar allt för att den yngre skall väljas”, förklarade Sträng – och Palme kunde väljas enhälligt och med acklamation.
Riktigt så smidigt går det inte i Boden.
Men jag hoppas att de som nu tar fajten för en föryngring och modernisering av Bodenpolitiken lyckas.
Självklart behövs både erfarenhet och förnyelse, som det stod på de socialdemokratiska valaffischerna 1968. Det handlar inte om antingen eller.
Kommunpolitiken behöver både yngre och äldre, arbetare och akademiker, män och kvinnor, bybor och stadsbor – alltså människor med olika erfarenheter, perspektiv och bakgrund.
Problemet iBoden är emellertid inte att det finns för många unga krafter och för få ålderspensionärer på de tyngsta positionerna, utan motsatsen.
Det är inget bra utgångsläge inför framtiden att ha landets fjärde mest ålderstigna kommunfullmäktigeförsamling. Det är hög tid att ge plats åt en ny generation i Bodenpolitiken.