Bonden som förändrade Sverige

CENTERPARTIST. Thorbjörn Fälldin (centerledare 1971–85) bekämpade kärnkraften med en närmast religiös övertygelse. Det skulle inte dagtingas eller dras i långbänk, kärnkraften skulle väck. Men som statsminister medverkade han till att ladda nya reaktorer.

CENTERPARTIST. Thorbjörn Fälldin (centerledare 1971–85) bekämpade kärnkraften med en närmast religiös övertygelse. Det skulle inte dagtingas eller dras i långbänk, kärnkraften skulle väck. Men som statsminister medverkade han till att ladda nya reaktorer.

Foto: Leif R. Jansson7FLT-PICA

Politik2014-10-27 06:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Del 17 i Bonniers serie om ”Sveriges statsministrar under 100 år” handlar om Thorbjörn Fälldin, ångermanlänningen, bonden och centerpartisten som var Sveriges statsminister i två omgångar (1976-78 och 1979-1982).

Författaren Olle Svenning tecknar ett fint porträtt av Fälldin och hans tid.

Svenning skriver: ”Fälldin och centern ledde borgerligheten till en historisk valseger 1976. 44 år av socialdemokratisk regeringsdominans var förbi, sannolikt för alltid. Lika sönderslagen var den gamla alliansen arbetare-bönder, praktiserad som regeringsmodell under såväl som 1930- som 1950-tal. Ur den politiska konflikten växte också ett persondrama: den långa, djupa motsättningen mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin.”

Den repliksnabbe akademikern Olof Palme och den sävlige norrlänningen Fälldin hade genuint svårt för varandra.

Ingvar Carlsson (nära medarbetare till Palme och själv S-ledare 1986-1996) lärde känna Fälldin i en statlig utredning och uppfattade honom som ”en öppen och sympatisk person med ett starkt engagemang för miljö och natur”.

Men det var beskrivningar som inte delades av Palme som talade nedlåtande om ”fårfarmaren” och om Fälldin som ”politiskt ohederlig”.

Palmes utfall bottnade i Fälldins hantering av kärnkraften. I valrörelsen 1976 hade kärnkraftsmotståndaren Fälldin lovat att aldrig ”dagtinga med sitt samvete” i energipolitiken. Det gav Centerpartiet många röster från unga miljöengagerade väljare. Men direkt efter valsegern 1976 medverkade Fälldins egen regering till att ladda Barsebäck II.

Det fick Palme, som förlorat regeringsmakten till Fälldin, att rasa:

”Fälldins kärnkraftsmotstånd var ett spel inför väljarna för att värva röster åt centern. Sedan han genomfört detta trick med gott resultat, lämnade han vallöftena på sophögen blott för att få regera.”

Rasade gjorde även Centerpartiets väljarstöd. Sveket i kärnkraftsfrågan blev början till en lång nedgångsperiod.

Centerpartiet, som var det stora och dominerande borgerliga partiet på 1970-talet, tillhör numera riksdagens småpartier.

Nu drömmer Annie Lööf (C) om en ny storhetstid. Det talas om att hon och Centern på nytt ska dra på sig den borgerliga ledartröjan.

Det återstår dock en bit att vandra på den vägen.

Moderaterna backade visserligen i årets val. Men Moderaternas 23,3 procent är fortfarande mycket mer än Centerns 6,1 procent. Moderaterna är även efter årets val större än C, FP och KD tillsammans.

Det ska självfallet inte uteslutas att det kan ske omkastningar mellan partierna inom det borgerliga blocket. Sådant har skett förr.

Men Lööf spelar ännu inte i samma division som Fälldin. Hon befinner sig fortfarande långt från Fälldins och Centerpartiets historiskt höga valresultat 1973 – 25,1 procent.

Dagens centerparti har en smalare bas och svagare folklig förankring. Lööf och hennes medarbetare bör nog akta sig för att få hybris efter årets val.