Alla tyckte det var en bra affär. Ungefär så lät det i KU-förhören när regeringsföreträdarna försvarade statliga Vattenfalls köp av holländska Nuon 2009, det som numera betecknas som Sveriges sämsta investering sedan regalskeppet Vasa.
Under tisdagens presskonferens om KU:s granskning upprepade riksdagsledamoten Per Bill (M) att affären var okontroversiell när den gjordes för fem år sedan.
Men det stämmer inte. Alla tyckte inte det var en bra affär.
”Nuon-förvärvet bedöms generellt av analytiker som mycket frikostigt gentemot säljarna med en värdering som rådde i extasen före finanskrisen”, skrev Matts Ekman (vice vd och finanschef i Vattenfall 2001-2006) i Svenska Dagbladet 27 november 2009.
Det var dessutom en uppfattning som fanns långt inne i regeringskansliet.
Ekmans partner Elsa Widding arbetade som tjänsteman i näringsdepartementet (med särskilt ansvar för det statliga ägandet) och framhöll i PM att Vattenfall inte skulle klara av att göra ett så stort förvärv.
I samhällsdebatten fanns även många som kritiserade Vattenfalls äventyrliga utlandsaffärer och expansion på kontinenten.
”Vattenfalls långsiktiga uppgift bör vara att förvalta och förädla statens vattenkraftstillgångar och bidra till omställningen av energisystemet. Den utländska delen av Vattenfalls imperium bör däremot avyttras snarast”, skrev energidebattören Per Kågesson i Dagens Nyheter 14 november 2009.
Därför är det inte heller rimligt att det bara är tidigare näringsministern Maud Olofsson (C) som ska bära hundhuvudet för den usla beredningen.
Alla med öron och ögon kunde se och höra att det fanns invändningar mot Vattenfalls affärsstrategi, inklusive Nuon-affären.
Därför är det bra att majoriteten i KU tydliggör att även statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har ett ansvar för hur regeringskansliet fungerat.
KU:s granskning handlar i och för sig inte om det kloka i själva affären. KU-kritiken handlar om bristerna i beredningen av ärendet.
Men det är i sig mycket allvarligt. Vi talar - märk väl - om en av de största statliga affärerna någonsin. I sådana lägen får regeringskansliet inte slarva med regelverket.
Dessutom faller det en skugga på fler än Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt. KU låter finansminister Anders Borg (M) komma för lätt undan.
På webbplatsen ”Vem ljuger om Nuon?” finns en sammanställning av vad statsråden sagt och gjort.
Den visar att det kommit motsägelsefulla och tvivelaktiga uppgifter även från finansdepartementet.
Noterbart är att Borgs närmaste man, statssekreteraren Hans Lindblad, deltog på möten om upphandling av konsulter som togs in enbart för att utvärdera köpet av Nuon.
Att Hans Lindblad inte skulle ha informerat finansministern om detta, som handlade om ett gigantiskt företagsköp i den statliga sektorn, är svårt att tro.
Den som tror att Borg var ovetande tror antagligen också på tomten.