Det är inte bara i företagsvärlden som det pratas fusioner. Ohlininstitutet och tidskriften Liberal Debatt driver på för en sammanslagning av Folkpartiet och Centerpartiet.
"Sverige behöver Centerliberalerna", skriver Carl Lagerqvist, redaktör för Liberal Debatt.
Han får stöd från bland andra Magnus Andersson, ordförande i CUF, och Adam Cwejman, ordförande i Liberala Ungdomsförbundet.
Det är inte första gången som det pratas om ett samgående mellan C och FP. 1973 hade dåvarande C-ledaren Thorbjörn Fälldin långt gångna planer på att slå samman de två partierna.
Men Fälldin fick inte stöd av partiets gräsrötter.
Centerpartiet, som då var det stora borgerliga partiet och hade stark förankring på landsbygden, tyckte att man klarade sig utan de fisnförnäma storstadsliberalerna i FP.
Frågan har dock aldrig varit helt död. Den har aktualiserats i princip varje gång som Centerpartiet eller Folkpartiet gjort dåliga val, vilket varit många gånger sedan 1973.
Fritänkare i C- och FP-leden har sett ett samgående som en möjlighet att skapa ett starkt mittenalternativ som motvikt till både Socialdemokraterna och Moderaterna.
Men förslagen har begravts lika snabbt som de presenterats.
Alltför många i de respektive partiapparaterna (ombudsmän, riksdagsledamöter, partistyrelsefolk m fl) har haft för mycket att förlora på ett samgående.
Följden har blivit en successiv utarmning av de två partierna. Folkpartiet är i dag fjärran från 1950-talets fina valresultat. Centerpartiet har blivit ett litet skruttparti jämfört med de glada dagarna med Gunnar Hedlund och Thorbjörn Fälldin.
I stället är det Moderaterna som dominerar den borgerliga kartan.
FP och C känns bara som små annex till det stora högerpartiet.
Många väljare ställer sig frågan: Vad är det för mening med att rösta på FP eller C, när det ändå bara är Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som styr?
Efter den senaste regeringsombildningen har den känslan förstärkts.
Moderaterna stärker greppet om regeringskansliet och tar hand om alla nyckeluppgifter (finans-, utrikes-, justitie-, arbetsmarknads- och försvarsdepartementen).
Dessutom har Moderaterna även plockat åt sig infrastrukturfrågorna, vilka ger många tillfällen till politisk profilering, från Centerpartiet.
Därför finns det sannerligen fog för FP och C att fundera på sin roll i den borgerliga pjäsen.
Vem behöver egentligen FP och C, om partierna bara uppfattas som lydiga stödtrupper till firma Reinfeldt & Borg?