Borgerligheten har fullständigt gått i spinn över den rapport från SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) som visar att man inte kan belägga några kostnads- och kvalitetsvinster som följd av privatiseringarna.
Det märktes redan på det seminarium där rapporten presenterades. Jag har sällan upplevt så enorm aggressivitet som den som företrädarna för de privata välfärdsföretagen då visade upp.
Det var fullt uppenbart att de ansåg rapporten som ett rent angrepp. Det var lika uppenbart att de inte hade några sakskäl - det vill säga andra forskningsresultat - att anföra som stöd för sin ilska.
För det finns egentligen inte några sådana andra resultat.
Det är sant som SNS-forskarna skriver, att i förhållande till de mycket stora förändringar som privatiseringarna innebär är anmärkningvärt litet gjort för att ta reda på effekterna. Det betyder inte att det helt saknas forskning. Det som fattas är mer övergripande studier, medan det däremot finns ganska gott om delstudier.
Och ingen av dem ger belägg för tesen att privatiseringarna minskat kostnaderna eller ökat kvaliteten. Samma bild ger internationella studier.
Och är det inte litet märkligt att bilden är så pass entydig? Om det verkligen varit sant att ökad konkurrens och fler privata aktörer skulle sänka kostnaderna och höja kvaliteten, borde det väl ändå finnas någonting i alla dessa studier som pekade på det?
Borde inte den rationella försvarslinjen för de privata välfärdsföretagen vara den som är rapportens tes - nämligen att det brister i regelverket och de ekonomiska incitamenten är felaktiga, men att den grundläggande idén om konkurrens mellan driftsformer är rätt?
Men inte då. Man valde att attackera dels forskarna, dels Socialdemokraterna.
För en huvudpunkt var, något förbryllande, ett våldsamt angrepp på socialdemokratins 1980-talssyn på den offentliga sektorn. Och jodå, det fanns en hel del stelbentheter att kritisera på 1980-talet - men på vilket sätt säger det att 2010-talets privatiseringar ökat kvaliteten eller sänkt kostnaderna i den offentliga sektorn? Ska alla vara så tacksamma över att vi inte har kvar det tidiga 1980-talets regelverk att vi inte behöver bekymra oss över vad som är problem i det regelverk vi har 2011?
Rapportens konstaterande om icke-belagda kostnads- och kvalitetsvinster sågs som ett angrepp på "valfriheten". Men rapporten handlar inte om rätten att välja skola eller vårdcentral. Den undersöker om man kan visa på kostnadssänkningar och kvalitetshöjningar - något man kan pröva helt oberoende av frågan om valfrihet mellan olika driftsformer.
Man kan diskutera åtgärder för att minska kostnader utan att därför vara emot idén om valfrihet.
Men "valfrihet" för borgerligheten handlar i grunden om privata producenters rätt att driva skattefinansierad verksamhet. Varje diskussion kring denna privata verksamhet, även sådan som "bara" rör hur den ska fås att fungera bättre, blir till ett angrepp på denna rättighet. Och då reagerar man genom att klippa till.
Borgerligheten och det privata näringslivet talar ofta och gärna om frihet. Det är uppenbart att de tolkar begreppet på liknande sätt som den gamle bilkungen Henry Ford. Som sade att bilköparna hade sin fullständiga frihet att välja färg, så länge de bara valde svart - den färg han bestämt att bilarna skulle ha.
Och forskarna har sin fullständiga frihet att studera hur verkligheten ser ut, så länge de ser till att resultaten stämmer med det som borgerlighetens och näringslivets intressen dikterar. Om inte, gäller inte längre frihetsideologin.