Borgs politik passar Sverige illa
I Anders Borgs egna tabeller kan man läsa att raset i den svenska ekononomi 2009 blev större än nedgången i USA, Spanien, Storbritannien, Irland, Ungern och Finland. Särskilt hård drabbade är landets ungdomar.
Foto: Maja Suslin / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Jag påminde också om att varje gång minus i BNP de senaste 70 åren har vi haft borgerliga regeringar. Och varje gång vi fått borgerliga regeringar har vi fått se nya nedgångar, men det har aldrig hänt med regeringar av annan kulör än blå.
Förra årets rekordfall i ekonomin blev hela 4,9 procent, det sämsta sedan vi fick demokrati i Sverige. BNP minskade faktiskt med 150 miljarder kronor.
Detta är kända fakta som framgår av statistiken. Ändå blev reaktionerna på min lilla krönika de starkaste jag mött på nästan fyra år som krönikör.
Ingen annan krönika har väckt så starka känslor som min enkla redovisning av några enkla historiska statistiska sakuppgifter .
Den senaste tiden har två saker hänt som ger ytterligare perspektiv och sammanhang till vad som hänt med Sverige under krisen.
Först kom regeringens vårbudget, fullproppad med siffror om ekonomin. Och sen kom moderaternas stora partidagar på Mässan med finansministerns egen beskrivning av krisen och hans betygsättning av sig själv.
I Borgs tabeller kan man läsa att raset i den svenska ekonomin blev dubbelt så stort som i den amerikanska, trots att det var där krisen började och att det var där bankerna gick omkull. Deras ekonomi krympte med elaka 2,t procent medan vår gick minus med 4,9 procent.
Till och med övriga Europa med sina jätteproblem i Spanien, Storbritannien, Irland, Grekland, Ungern och Finland kunde undgå den svenska ekonomins öde, deras minus stannade vid 4 procent. Vi slog dem med en fjärdedel, rena utklassningen.
Särskilt störd är jag över hur det gått med ungdomsarbetslösheten, den enskilda post som kommer att betyda mest för hur stora de bestående effekterna av denna kris kommer att bli.
Risken för långsiktiga sociala konsekvenser av att ungdomar under lång tid ställs utanför arbetsmarknaden är för mig krisens allvarligaste fråga. Och just här är Sverige tyvärr illa ute.
Ungdomsarbetslösheten är långt högre i Sverige än i övriga EU, med 26 procent ligger vi en tredjedel högre än EU i stort. Våra ungdomar har en sämre sits än de som växer upp i till exempel Island, Portugal eller Bulgarien.
Skattesänkningar till dem som redan har stabila jobb var inget bra recept i lågkonjunktur, pengarna gick till sparande och till aktiemarknaden, inte till efterfrågan och jobb, det är alldeles uppenbart nu, och helt i linje med internationella erfarenheter.
Och sedan vi fick sämre ekonomi för långtidssjuka och arbetslösa och särskild skatt på pensionärer har antalet jobb minskat, inte ökat.
Det är mot den bakgrunden man skall se Anders Borgs oblyga betygsättning av sig själv.
Inför andäktiga partikamrater berättade han att han hade lotsat Sverige helskinnat genom krisen, som om han ensam skickligt hade styrt förbi ett moln av vulkanaska. Men i verkligheten har han gjort något helt annat.
Han har hållit fast vid en gammaldags ideologisk linje, som var illa lämpad för dagens krissituation.
Skattesänkningar för dem med jobb var viktigare för honom än Sveriges samlade ekonomi.
Resultatet tvingas han nu redovisa i vårbudgeten. Trots ett sällsynt starkt utgångsläge - han övertog ju ministerposten i ett land med enormt starka statsfinanser och i ett skede av mycket hög tillväxt och rekordsnabb ökning av antalet jobb - har Sverige likafullt nu fått uppleva rekordras i ekonomin och skenande ungdomsarbetslöshet.
Att i det läget slå sig för bröstet och skryta är knappast klädsamt.
För ett högerparti som nu börjar låna gamla fina ord som Arbetslinjen och Sammanhållning borde detta inte vara förenligt med god nattsömn, men jag drar en annan slutsats: Orden betyder ingenting för Anders Borg.