I tidskriften Liberal Debatt nr 1/2012 läser jag en artikel av Martin Liby Alonso, doktorand vid London School of Economics och ledarskribent på Dagens Nyheter. Den har rubriken "Bortom alliansen".
"Det blir allt tydligare att allianslogiken är problematisk. Samarbetet grundas på idén att väljarna ska presenteras med ett enigt regeringsalternativ. Det har gynnat Moderaterna då ett likhetstecken i hög grad satts mellan alliansen och dess största parti. Och det har bidragit till den visionslöshet som präglat regeringen eftersom partierna ges lite utrymme att sticka ut", skriver Martin Liby Alonso bland annat.
Tidigare vice statsministern och C-ledaren Maud Olofsson var inne på ett liknande spår i en Expressen-intervju häromdagen.
"Alla i alliansen ska både bidra till och vinna på samarbetet. Om den andan inte får syre, eller om något parti i alliansen ens misstänker att Högforsandan inte upprätthålls, då är hela projektet hotat", konstaterade Maud Olofsson.
"Högforsandan", som hon talar om, är det samtals- och samarbetsklimat som grundlades av de borgerliga partiledarna i västerbottniska Högfors i augusti 2004.
Då enades de fyra partiledarna om tagen . Sänkta skatter, i kombination med besparingar i a-kassan och sjukförsäkringen, skulle sätta fart på Sverige och arbetsmarknaden.
Men i dag är det uppenbart att den politiken inte blev framgångsrik. Nästan 400000 svenskar står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Allt fler är långtidsarbetslösa.
Den borgerliga arbetslinjen har totalhavererat.
I opinionsmätningarna blir det också allt mer tydligt att Moderaterna är det enda parti som har tjänat på samarbetet.
Folkpartiet har tappat mark. Centern håller sig precis ovanför fyraprocentsspärren. Kristdemokraterna ligger stadigt under fyra procent.
Maud Olofssons idé om att alla partier i allansen ska tjäna på samarbetet är fjärran från verkligheten.
Det är mot den bakgrunden vi ska se måndagens tjafs mellan Moderaterna och Kristdemokraterna. Partiernas behov av egen profilering går före snickrandet på det gemensamma alliansbygget.
KD kämpar desperat för sin överlevnad (partiet kraschlandade på 2,4 procent i en färsk opinionsmätning) medan M går in för att bli ett lika stort parti som S, även om det betyder att någon allianspartner stryker med på vägen.
"Högforsandan" är på väg att ersättas med ett allas krig mot alla.
Därför är det inte konstigt att Martin Liby Alonso och andra borgerliga debattörer börjar fundera på livet bortom alliansen. Vi upplever en regeringsmakt i sönderfall.
Den stora frågan är om alliansen kommer att hålla samman till valet 2014, eller om Sverige ställs inför en regeringskris redan i år eller nästa år.
Det är säkrast för Stefan Löfven, Magdalena Andersson och övriga i oppositionen att hålla hög beredskap. Alliansen kan falla snabbare än vi tror.