Saker och ting förändras snabbt i Burma. Med bara blotta ögat kunde jag se de ekonomiska och sociala förändringarna mellan mitt första besök 2012 och det andra 2014.
I flyget mellan Bangkok och Yangon var inslaget av affärsmän och rika västerlänningar betydligt större. Det utländska kapitalet var på väg, i både bokstavlig och bildlik mening.
Biltrafiken hade tätnat. Fler burmeser gick runt med mobiltelefoner. Vid helgedomen Schwedagon fanns tillgång till Wifi och fritt Internet. Byggkranarna hade vuxit upp som spön i backen och blivit ett självklart inslag i stadsbilden.
Bland annat sker en kraftig tillväxt i besöksnäringen.
I dag har Yangon 190 licenserade hotell med 9000 rum. Om bara några år ska det finnas mer än 250 hotell med mer än 20 000 rum, enligt turistministeriet.
Tyvärr är de demokratiska och politiska framstegen inte lika tydliga som de ekonomiska.
Den 8 november går Burma till val. Men oavsett valresultatet kommer Burma inte att bli en demokrati.
Militärerna har visserligen släppt ifrån sig en del makt och lättat på strypsnaran. Det råder i princip pressfrihet. Många politiska fångar har frigivits.
Demokratikämpen Aung San Suu Kyi och oppositionspartiet NLD kan verka fritt och driva sina reformkrav.
Men landets konstitution är fortfarande djupt odemokratisk. En fjärdedel av platserna i parlamentet är reserverade åt militären. Generalerna är skyddade från att ställas inför rätta för människorättsbrott.
Vidare övergår all lagstiftande, verkställande och juridisk makt till den militäre överbefälhavaren vid undantagstillstånd. Konstitutionen förhindrar även individer som varit gifta med en utländsk medborgare från att bli president, vilket stoppar Aung San Suu Kyi (som varit gift med en engelsman) från att bli vald.
För att förändra denna konstitution krävs dessutom att minst 75 procent av alla parlamentsledamöter är eniga och röstar för eventuella ändringar.
I praktiken hindrar det konstitutionella förändringar, om inte militärledningen (som förfogar över 25 procent av parlamentet) ger sitt godkännande.
Därför måste Sverige, FN, EU och andra fortsätta att ställa krav på de styrande i Burma.
Reformeringen av landet måste fortsätta. Demokratin är ännu inte ens i sin linda. Fortfarande är det militären som sitter på den avgörande makten och bestämmer takten i demokratiseringsarbetet.
För EU,USA och andra som lättat på sanktionerna och öppnat för investeringar i landet kan en sådan situation inte betraktas som acceptabel.
Det räcker inte med att militären tar av sig uniformen och sätter på sig finkostymen. Landet måste också få en – i verklig mening – demokratisk konstitution.