Tålamod är en dygd. Det har sagts många gånger. Tålamod anses moraliskt eftertraktansvärt och innebär att kunna utstå väntan och motgångar med bibehållet lugn.
Enligt svenska akademins ordlista betyder det förmåga att tåla mycket. Många i svensk politik har den senaste tiden fått utstå mycket och de flesta har tålt det bra.
Annie Lööf är nog den som fått utstå mest och ändå – eller kanske just därför – är stödet för henne i partiet och bland väljare beundransvärt starkt.
Både Lööf och Jan Björklund hamnade i ett svårt läge efter valet när de hade lovat två saker, som nu visade sig oförenliga; att göra Ulf Kristersson till statsminister och att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande.
De ville båda sakerna, men politik är inte bara att vilja – det är även att välja.
När väljarna gjorde de tre rödgröna partierna större än de fyra allianspartierna blev matematiken tydlig. En alliansregering hade oavsett de hårda ord som svingades mot L och C från höger blivit beroende av Sverigedemokraternas återkommande och aktiva stöd i Riksdagen.
L och C fick välja mellan lojaliteten till Ulf eller till sina grundläggande humanistiska värderingar. C och L valde sina värderingar.
De fick i utbyte en rad politiska reformer i det så kallade januariavtalet (JA), mellan S, C, L, Mp. Där finns mycket klok politik som kan främja jobb och tillväxt, bättre miljö, stärkt sjukvård, tryggare pensioner och en god familjepolitik.
Det finns även delar i den som är uppenbara resultat av politiska kompromisser. Sakfrågor som enskilda partier inte jublar över, men tvingats acceptera.
För mig personligen vore större förändringar av arbetsrätten tuffast att acceptera. Min bild är att svenska modellen i huvudsak fungerar bra, och har bidragit till ett framgångsrikt näringsliv och hög sysselsättning.
Jag tycker därför det är bra att överenskommelsen betonar att den grundläggande balansen mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls.
Så, efter drygt fyra månader och omkring 100 presskonferenser så fick Sverige i måndags äntligen en ny regering. Stefan Löfven är fortsatt landets statsminister och uppenbarligen en man som tål mycket.
Hans ledarskap, lugn och beslutsamhet imponerar på mig och det är ingen slump att stödet för både partiet och honom har ökat under hösten och vintern.
Det saknas givetvis inte utmaningar den kommande mandatperioden, men det finns också möjligheter med det breddade mittensamarbetet. Åtminstone för den som har tålamod, och det vet vi ju nu att det finns många som har.