Centernsiffror — humörsänkare
I dag är det Centerpartiets dag i Almedalen. Under våren har det kommit åtskilliga mätningar som visar partiets usla medlemsstatistik. I tisdags presenterades en ny undersökning som måste vara en riktig humörsänkare. Centern är det riksdagsparti som har det svagaste stödet bland den grupp som kallas kärnväljare.
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Under Maud Olofssons ledning har Centern gjort omprövningar i fråga efter fråga, nu senast om kärnkraften. Det en gång utpräglade landsbygdspartiet har kommit att förknippas med Stureplans flashiga värld.
I fråga om anställningstryggheten har Centern hamnat till höger om Moderaterna. Man kan rada upp exempel som visar partiets omorientering.
De gamla Åsa Nisse-marxisterna blev till sist mätta nyliberaler.
En gång samlade C sympatisörer som var emot kärnkraft och för småskalighet. Nu när partiet accepterar kärnkraft och bygger motorvägar är det många gamla väljare som hoppar av, i besvikelse och protest. Men just inga nya kommer till. Det är därför som Centern balanserar på avgrundens rand och i en del mätningar är ute ur riksdagen.
I valet år 1976 fick Centern 25,1 procent av rösterna. Men ambitionerna låg än högre; Centerpartister talade om att deras parti skulle bli lika stort som Socialdemokraterna. C var överlägset störst bland de borgerliga partierna och det var naturligt att Centerledaren blev statsminister när det blev borgerlig övervikt.
Efter storhetstiden i mitten av 70-talet har Centern förlorat fyra av fem väljare.
Om Socialdemokraterna drabbats av en lika stor väljarflykt skulle partiet bara ha stöd av drygt tio procent.
I retoriken lever Centern emellertid kvar i storhetstiden, då partiet var näst störst bland partierna och starkast bland de borgerliga. Det blir något av musen som röt över det hela.
Eller så går tanken till kungafamiljer i exil, sådana som förlorat makten men behåller sin image.
Problemet för alla små allianspartier är att en tuff profilering hotar samarbetet.
Men har Centern längre några hjärtefrågor? Det är väl tveksamt, det. Numera tycks det framför allt vara makten som hägrar.
Ett sort mått av principlöshet präglar det gamla borgerliga folkrörelsepartiet; man är beredd att ompröva politiken så att den ska passa den borgerliga enhetslinjen.
Ett regimskifte i september är bra i sig men också för att det kommer att driva fram en förändring inom Centern. Förmodligen blir Olofssons ställning ohållbar och fler än den gamle ministern Börje Hörnlund kommer att våga kritisera partiets högerlinje. Det kan bli en återgång till en mer klassisk roll, som ett parti som håller en viss distans till de andra borgerliga och som i grunden har en del gemensamt med arbetarrörelsen. Kanske är det så att omprövningen inom Centern underlättas om partiet åker ur riksdagen. Och man är på god väg.