Lördag 12 mars, en fin vårvinterdag i år, skjutsade jag Mikael Damberg från Luleå Airport till landstingshuset.
Under bilfärden fick jag tillfälle att göra en exklusiv intervju med den unge S-riksdagsledamoten från Solna.
Det kändes en aning spänt och nervöst - i alla fall för mig.
Bara två dagar före, torsdagen 10 mars, hade det socialdemokratiska partiets valberedning föreslagit Håkan Juholt som ny partiordförande.
Mikael Damberg var ett av de namn som in i det sista förekom i valberedningens diskussioner.
Enligt medieuppgifter, som aldrig dementerats, hade Juholt stöd från fem ledamöter i valberedningen, Damberg av fyra och Thomas Östros av två.
Därför var jag knappast ensam om att undra hur Damberg kände sig.
Efter ett kortare snack om läget i kvartsfinalserien i ishockeyslutspelet mellan Dambergs AIK och HV71 gick vi in på allvaret.
Damberg resonerade klokt, konstruktivt och moget. Han skulle inte ta strid mot valberedningens förslag.
"Håkan Juholt är mycket duktig. Jag ser fram emot att samarbeta med honom och modernisera Socialdemokraterna för att vinna nästa val", sa Damberg.
Sedan övergick vi till att tala om skolpolitiken, Dambergs specialområde, under färden över Bergnäsbron via centrum till ett väntande partimöte i landstingshuset i Luleå.
Damberg verkade inte det minsta bitter utan inställd på att bli en del av den nya S-ledningen.
På extrakongressen 26 mars valdes han även till ny ordinarie ledamot i verkställande utskottet. Damberg är därmed en av det socialdemokratiska partiets allra mest inflytelserika politiker, även om han inte är partiordförande.
Mikael Damberg ingår i startelvan.
Gott så, kan man tycka. Under hösten har det dock varit tydligt att en del av Dambergs anhängare inte är lika nöjda med tillvaron och velat veva igång en ny partiledardiskussion.
För min egen del tror jag emellertid att de flesta av Socialdemokraternas 1,8 miljoner väljare i valet 2010 förväntar sig något annat än en ny partiledarstrid under den stundande vintern.
Den senaste veckan har jag skrivit nio ledare på temat att det är "dags att opponera!". Jag skulle kunna skriva nittionio till med samma rubrik.
Men jag tror de flesta förstår poängen nu: Det borgerligt styrda Sverige rymmer inte bara en välmående urban medelklass, utan också ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist, segregation, barnfattigdom, utförsäkringar, tågkaos, vårdskandaler, regionala klyftor, en urholkad a-kassa och en rad andra allvarliga samhällsproblem.
Det finns med andra ord ingen brist på ammunition eller arbetsuppgifter för en hungrig socialdemokratisk opposition. Partiet borde kunna (och måste!) samlas runt en aktivare oppositionspolitik.
Ungefär samma sak sa även Thomas Östros när han intervjuades i Agenda i söndagskväll, även om det finns vissa politiska kommentatorer som vill framställa intervjun främst som en del i kampanjen mot Juholt. Men Östros talade faktiskt mest om vikten av (S)amling.
Partiledaren Håkan Juholt själv gör vad han kan för att dra sitt strå till stacken. Han åker land och rike runt inte bara för att säga "förlåt", som en del tycks tro.
På sina möten talar han framför allt om politik, värderingar, ideologiska skiljelinjer och om innehållet i Socialdemokraternas budgetförslag.
Det är dessutom tomt prat att han möter bara de redan trogna.
I Umeå i förra veckan talade S-ledaren inför mer än 200 åhörare, de flesta studenter, vid ett lunchmöte i Lindellhallens hörsal.
På ett öppet kvällsmöte i Umeå Folkets Hus samma dag kom hela 300 västerbottningar för att lyssna på Juholt.
Det finns ett intresse både för Juholt som person och socialdemokratin som politisk idé. Därför finns inga skäl för partiet att klä sig i säck och aska eller gräva ned sig i nya interna skyttegravskrig.
Socialdemokraterna har förutsättningar att komma igen - om de följer partiledarens exempel och börjar tala om sin politik och ideologi med väljarna.
Interna personstrider och smutsigt intrigspel ger dock sällan några lyft i opinionsmätningar eller allmänna val.Olov Abrahamsson