Hösten börjar ta sitt grepp och mörkret blir mer och mer påtagligt, men än kan vi hoppas på fina färgrika dagar. En månad kvar av båtsäsongen sedan får min Albin 25:a lägga sig till vila på marinan i Båtskärsnäs.
Däremot kan inte fackföreningen ta vila utan nu rustas det för en ny avtalsrörelse med krav på högre och mer jämställda löner, tryggare anställningsvillkor, bättre arbetsmiljö och ett stort antal specifika frågor i det stora antalet kollektivavtal som skall förhandlas om.
Högre löner kan det väl bli, men frågan är vad industrin skall sätta för märke denna gång? Övriga får finna sig i det resultat som nås. Kan LO enas om samordning eller skall kvinnors rättmätiga krav på jämställda löner även denna gång splittra LO?
Tryggare anställningar är också en viktig fråga, eftersom 61 procent av vårdbiträdena har tidsbegränsade anställningar. Den största gruppen med sådana anställningar. Näst största gruppen finns i restaurangbranschen 38 procent.
Kravet på heltid finns fortfarande i många branscher, så tvärs emot vad Centerpartiet vill så måste anställningsvillkoren stärkas, inte försämras.
Arbetsmiljön måste också få en prioriterad plats i kommande förhandlingar, klarar man inte den frågan avtalsvägen måste det till politiska beslut för att stärka arbetsmiljöfrågorna. Ingen skall behöva dö på jobbet.
Frågan är då om de fjorton förbunden i LO klarar att tillsammans mobilisera för alla dessa viktiga frågor. Vi vet att organisationsgraden i många avtal ligger runt 50 procent och en del avtal ännu lägre. Dessa branscher måste kunna räkna med stöd av de avtalsområden som har en bättre organisationsgrad.
Det är framförallt avtal inom industri, bygg och offentlig service som ligger runt 80 procent.
Från blir då, behöver det finnas så ofantligt många kollektivavtal inom LO-förbunden (bara i Transport 22 kollektivavtal) eller borde man inte se över möjligheten slå samman avtal. Det är ju ändå svårt att göra justeringar av större betydelse när avtalsrörelsen ser ut som den gör i dag. Där märket styr allt man får göra.
Det kostar också stora pengar att hålla alla dessa avtal i hävd, och extra svårt är det i kollektivavtal med låg organisationsgrad. Hur skall man kunna ta strid för krav man vill genomföra om bara hälften av arbetarna i ett avtal är medlemmar.
LO-förbunden måste se till solidariteten och lämna förbundsegoismen samt lägga krut på de verkligt viktiga frågorna för alla arbetare. Devisen tillsammans blir vi starkare lever vidare, låt inte arbetsgivarna vara de som står för sammanhållningen.