Den som någon gång har skrivit om gruvnäringen har fått lära sig att malm är ett ekonomiskt begrepp.
När en mineral är ekonomiskt brytvärd för att framställa metall är den malm. Annars är den i princip bara sten.
Vi harfått en brutal illustration av det i fallet med Kaunisvaara, Pajalamalmen och Northlands Resources uppgång och fall.
När järnmalmspriserna började stiga brant uppåt i början av 2000-talet som en följd av den starka tillväxten i Kina blev fyndigheterna i Pajala högintressanta.
Men när järnmalmspriserna dök nedåt igen föll gruvprojektet som en sten. Förhoppningarna om fler jobb och ökad tillväxt i Tornedalen krossades.
Även en gammal gruvjätte som statliga LKAB påverkas av prisnedgången – och det har gått snabbt.
2011 redovisade LKAB ett rörelseresultat på urstarka 15 miljarder kronor. Men 2015 blev det i stället ett minus med hiskeliga 7,6 miljarder kronor.
Det är även förklaringen till att det kärvar i förhandlingarna mellan Gällivare kommun och LKAB.
De gamla ekonomiska sanningarna gäller också i det nya Norr-botten. När krubban är tom bits hästarna. Jag hoppas under alla omständigheter att parterna taggar ner och återvänder till ett mer konstruktivt samtalsklimat.
Gällivare-Malmberget och LKAB lever i symbios. Utan LKAB blir det inte så mycket liv och näringsliv kvar i Malmfälten. Och utan goda relationer med lokalsamhället blir det svårt för gruvnäringen att växa och utvecklas.
De svenska kommunerna ansvarar för stadsplaneringen och för att lagstiftning som plan- och bygglagen och miljöbalken efterlevs.
Innan större fysiska förändringar av samhällena kan ske – exempelvis rivning eller flytt av byggnader – måste det genomföras en både översiktlig och detaljerad planering.
LKAB:s starka uttalande i fredags är säkert en del i ett förhandlingsspel. Men det går inte heller att bortse från krassa realiteter.
Om det inte längre är lönsamt att bryta i Malmberget, då faller verksamheten. Som sagt, malm är ett ekonomiskt begrepp.
I dagens Norrbotten är det få som kan föreställa sig en avveckling i Malmberget. Men det kan gå så illa.
Jag är tillräckligt gammal för att minnas hur det lät i början på 1980-talet, när LKAB var i djup kris.
Då beskrevs gruvor som hopplöst passé. Många talade om en framtid utan LKAB.
I en ledare den 29 september 1981 argumenterade Dagens Nyheters chefredaktör Svante Nycander (dåtidens Peter Wolodarski) för en nedläggning av Malmfälten och en ”utflyttning i ordnade former från Norrbotten”.
”De norrbottniska basnäringarna är bara skit”, dundrade ekonomiprofessorn Ingemar Ståhl (dåtidens Lars Calmfors) i NSD 4 december 1981.
Till och med en progressiv nationalekonom som John Kenneth Galbraith, som besökte Luleå i februari 1982, sågade basindustrierna.
På frågan om hur han såg på framtiden för LKAB svarade Galbraith att han ”aldrig skulle slänga ned sina egna pengar i ett stort hål i marken”.
I stället gav han norrbottningarna rådet att ”spela fiol eller göra något annat kul”.
Palmeregeringen 1983 gjorde en insats som tog LKAB ur den akuta krisen. Men utan Norrbottenspaketet hade gruvbolaget gått i konkurs.
Dagens LKAB står inte på ruinens brant. Men bolagets bokslutsrapporter visar att lönsamheten är pressad och att marginalerna krymper.
De goda åren är över.