Liberalen Louis De Geer (den yngre) är en av Sveriges mest kortvariga statsministrar genom tiderna. Han blev statsminister i oktober 1920 men tvingades avgå bara fyra månader senare.
"Louis De Geer var helt enkelt ovanligt illa rustad för uppgiften att leda en regering."
Det skriver Johannes Åhman, ledarskribent på Dagens Nyheter och författare till minibiografin om De Geer i Bonniers serie "Sveriges statsministrar under 100 år".
Jag kommer att tänka på Håkan Juholts gästspel som socialdemokratisk partiordförande. Louis De Geer hade - i likhet med Juholt - lång erfarenhet av både riksdagsarbete och statliga kommittéer.
De Geer var även en kompetent landshövding i hemlänet Kristiansstad. Juholt hade en stark folklig förankring i Småland.
Men en sådan bakgrund är som synes ingen garanti för att man också blir en lyckad statsminister eller partiledare.
Samtidigt fanns många som ville att De Geer skulle misslyckas. Varken Högerpartiet eller Socialdemokraterna var intresserade av uppgörelser om obekväma politiska förslag med den liberala minoritetsregeringen (propositionen om höjd tull på kaffe blev De Geers fall).
Även i den egna regeringen fanns de som var snabba med att sticka kniven i ryggen på De Geer. Finansministern klagade högljutt och jordbruksministern antydde att De Geer var senil.
Parallellen till vissa partikamraters hackande på Juholt under hösten 2011 är nästan övertydlig.
De Geer och Juholt hade kort sagt ett litet helsike under sin korta tid som statsminister respektive S-bas. De fajtades tappert några månader, men till sist blev deras positioner ohållbara.