GÄSTKRÖNIKA
I en granskning som IVO, inspektionen för vård och omsorg, gjort under 2012-2013 framkommer att många av kommunerna brister gällande att ta sitt ansvar när det gäller våldsutsatta kvinnor och barn som upplevt våld.
En av bristerna som IVO uppmärksammat är bristande kompetens och kvalitet. Det här är något som för mig är svårt att förstå. Det finns ärligt talat hur mycket utbildningsmaterial som helst som yrkesverksamma kan ta del av. Det handlar om att prioritera.
Kunskap är viktigt men enligt mig är mod minst lika viktigt. Mod att se. Mod att fråga. Mod att ta på allvar. Mod att agera. Mod att stå kvar.
Det krävs mycket jobb för att våldsutsatta ska få hjälp och skydd av hög kvalitet. Om vi lägger till krisbearbetning i det akuta skedet och behandling för utsattheten på lång sikt så innebär det ännu mera jobb. Men det är det som behövs och det är precis det som yrkesverksamma ska erbjuda.
Om en våldsutsatt på något sätt kommer i kontakt med polis, socialtjänst eller sjukvård så ska det inte vara möjligt att individen lämnar den verksamheten utan att våldsutsattheten blivit känd. Och ansvaret för att frågan tas upp ligger inte hos den utsatta utan hos de yrkesverksamma, de professionella, som ska ställa frågan.
Att det innebär mer jobb om det framkommer att det handlar om våld får aldrig göra att frågan inte ställs.
Jag är övertygad om att det långsiktiga stödet är avgörande för en våldsutsatts persons framtida mående. I just detta finns det ofta brister.
Sjukvård, polis och socialtjänst gör sina delar. Det behandlas medicinskt, det dokumenteras, det utreds och det tas beslut. Det finns lagrum som styr vad som ska göras och ofta rutiner som talar om på vilket sätt uppgifterna ska göras.
Men sedan då? Tiden mellan möten och kvällarna när tankar och oro anfaller? Den tiden är det ofta ideella krafter som träder in. Medmänniskorna som finns där när myndigheternas dörrar och telefoner är stängda.
De ideella fyller en oerhört viktig funktion men myndigheter får aldrig glömma sitt ansvar eller lägga över det på andra. Att utsättas för våld är traumatiskt och för många är det inte tillräckligt att prata med en medmänniska utan det behövs också professionalitet.
Våldsutsatta behöver känna att det finns stöd att få genom hela läkningsprocessen, hur lång den än är. Modet att stå kvar måste finnas, ingen utsatt ska behöva känna sig ensam.