De mänskligt omänskliga
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
I Audicity of Hope beskriver därför också Obama politik som en fullkontaktsport. Vilket på många sätt är en träffande beskrivning av hur den främsta arenan för demokratiutövning fungerar.
Vad som krävs av den som vill vara med och leka med de stora pojkarna och flickorna är inte bara ett engagemang och en vision. Vad som i lika hög utsträckning krävs är en grym höger och frontspark, och en mycket tight garde.
I "De omänskliga" har Torbjörn Nilsson valt ut ett antal politiska samtidsskeenden, bland annat Folkpartiets dataintrångsskandal och striden om FRA, som väl illustrerar partierna som organismer. För det är just detta de i mångt och mycket är, organismer med en egen logik som för utomstående kan framstå som ytterst främmande.
Genom att applicera kända psykologiska och sociala experiment och studier på de skeenden som beskrivs i "De omänskliga" avkodar Torbjörn Nilsson denna partilogik, vilket höjer läsningen och ökar förståelsen för den som inte själv är politiskt engagerad.
Tyvärr är det dock inte en fager inblick i partiernas inre liv Nilsson bjuder på. Själv kallar han det för berättelser från politikens bakgård. Men vad han beskriver är inte enskilda händelser.
Det handlar inte heller i någon egentlig mening om berättelser från politikens bakgård. Vad som skildras är partiernas sociala koder och kultur, och vilket resultatet av dessa blir i extremt pressade situationer, när partierna utsätts för hårt yttre tryck, eller möter internt motstånd.
Det går att leva ett helt liv inom ett parti. Vilket många också gör. Det är inom partiet och politiken man har sina vänner, det är där man träffar sin partner och det är i partiet man investerar sin fritid.
I utbyte blir man del av en värdegemenskap, en del av ett sammanhang där det råder åsiktsresonans. Vilket förvisso är behagligt. Men knappast intellektuellt utvecklande.
Vad Torbjörn Nilsson avhandlar i "De omänskliga" är, även om det inte uttryckligen konstateras i boken, ett av partiernas kärnproblem idag; att individen förväntas sätta kollektivet främst. Undantagslöst. Och detta i en individualiserad samtid.
Ett faktum som delvis förklarar partiernas svårigheter att locka nya medlemmar.
Och trots att det handlar om en kultur och koder som i dag är daterade, tycks det tyvärr inte finnas några verkliga ambitioner att ersätta dem.