Kommunerna i Norrbotten brukar placera sig högt när det görs rankningar av skolorna i Sverige.
Tidigare i år presenterade Lärarförbundet en undersökning där tre av länets kommuner kom på 20-i-topplistan i riket - Piteå (2), Älvsbyn (11) och Luleå (20).
Häromveckan kom dessutom en lista från organisationen ”Föräldraalliansen Sveriges kommunala grundskoleindex”.
I den placerar sig fyra av länets kommuner bland de 20 främsta av landets totalt 290 kommuner – Pajala (1), Överkalix (7), Jokkmokk (10) och Arjeplog (17).
Till detta ska läggas att Pajala belönades med utmärkelsen Sveriges bästa kulturskolkommun år 2013.
Det är ett gott betyg åt pedagoger och skolledare i de berörda kommunerna.
Men det säger också något om skolpolitiken i det röda Norrbotten. De S-ledda kommunerna har prioriterat resurser och lyckats upprätthålla en god kvalitet i skolan.
Det betyder inte att det saknas utmaningar.
Demografin och befolkningsutvecklingen ställer till bekymmer även för de mest ambitiösa kommunpolitiker.
Till exempel lär det blir svårt för Pajala kommun att försvara dagens fyra högstadieskolor (i centralorten, Junosuando, Korpilombolo och Tärendö) om det blir ett nytt befolkningstapp efter gruvbolaget Northlands konkurs.
Skolnedläggningar och strukturförändringar är alltid smärtsamma. Men i längden blir det omöjligt att upprätthålla skolor om elevunderlaget viker.
Själv är jag uppvuxen i den lilla byn Kälsjärv utanför Kalix. Där fanns en skola som blev nedlagd 1954 när barnkullarna krympte.
För mig och andra som var små på 1970-talet blev det i stället skoltaxi till den gamla låg- och mellanstadieskolan i Gammelgården. Samma resa gjorde barn från Rian, Börjelsbyn och Sklörbacken. Det gick det också.
Jag kan förstå elever och föräldrar som reagerar när en byaskola går i graven. Det finns en sorg i detta.
Men vissa siffror talar ett tydligt språk.
Det är tufft att upprätthålla skolor i glesbygdskommuner där det föds mindre än 20 barn per år. Någonstans finns en smärtgräns.