Trettio år av förlamande rädsla för den egyptiska diktaturen fick ett blodigt slut den gångna veckan. Dussintals döda och hundratals skadade talar sitt tydliga språk om hur makt utan ansvar koncentrerat till ett fåtal är en dödlig kombination.
Många frukar att revolten i Egypten blir ett nytt Iran anno 1979, inte minst skrupelfria iranska ledare själva. Det ser dock mer och mer ut att likna Iran 2009. Inte ens Hamas förebilder i Muslimska Brödraskapet försöker få det till en islamistisk revolution, en stark förgrundsfigur saknas även.
I ett tal i Kairo hävdade USA:s utrikesminister att stabilitet prioriterats framför demokrati i USA:s politik för Mellanöstern
i närmare 60 år, resultatet blev inte något av dem.
Året var 2005 och otroligt nog var det inte Obamas utrikesminister utan George W. Bushs, Condoleezza Rice som kom med den klarsynta analysen.
I de neokonservativas världsbild formad av 11 september-attackerna skulle man verka för demokrati för alla folk, överallt. Även om det innebar att handgripligen störta diktatorer.
Obama tog en betydligt försiktigare inställning när han talade på ett universitet i Kairo. USA skulle inte längre tvinga på andra länder idéer om demokrati och styrelseskick.
I fallet Egypten stämmer det verkligen, inget han gjort har varit något större problem för Mubarak.
Stöd till militären har fortsatt, Mubarak har alltid varit välkommen i Vita Huset och alla har varit nöjda med status quo. Militärstödet till regimen i Kairo kan förvisso inte förbises helt men betydelsen det tillskrivits i media är sannolikt överdriven. 1,5 miljarder dollar motsvarar cirka en tiondel av militärbudgeten enligt CIA:s World Factbook.
Det goda förhållandet mellan amerikansk och egyptisk militär verkar mer bygga på personliga kontakter, tusentals officerare har utbildats i USA. Det gör att samtal sannolikt pågår direkt med egyptiska generaler om huruvida Tahrir-torget ska intas eller inte. Det kommer knappast att hända beordrat av USA i alla fall.
I åratal har analytiker i väst hävdat att demografin i många delar av Mellanöstern talar för reformer. Över hälften av Egyptens befolkning är under 25 år, har sett amerikanska filmer och druckit Coca Cola hela uppväxten. Ungdomar som längtar efter en friare livsstil. Nu duger det inte längre att bara erbjuda den "stabilitet" som det äldre gardet infört.
USA chansar därför mest troligt på att en sekulär samlingsregering kommer till makten istället för att fortsätta stötta Mubarak. Hans styre har uppenbart nått bäst före-datum.
Frihetstörstande ungdomar får dock sägas vara en parentes beträffande orsakerna till revolten. Det tunisiska exemplet och missnöjet med stigande matpriser är faktorerna som fått ut folket på gator och torg.
USA:s förhållande med Egypten går fortfarande att rädda men Israels dito ser allt annat än bra ut. Gemene man i Egypten gillar inte någon form av stöd till Israel.
Den 30-åriga vanan att inte behöva oroa sig över attacker från sydväst är i tids ände. Hjälpen med att blockera Gaza skulle sannolikt upphöra, även med en förhållandevis sekulär företrädare som Mohamed ElBaradei vid rodret. Vapen från Iran skulle få flöda fritt in till instängda palestinier.
Som vanligt när det gäller arabvärlden kommer olja in i bilden. Bristen på olja begränsar regimens möjlighet att köpa sig folkets tolerans genom subventioner av mat och drivmedel.
Egypten är ingen stor oljeproducent att räkna med men fyra procent av världens olja passerar genom landet. Antingen genom Suezkanalen eller genom pipelinen SUMED. Det beräknas dock att länderna i OECD tillsammans har 59 dagars oljereserver att nyttja om det värsta skulle inträffa och oljetankers måste runda Afrika.
Just avsaknaden av egna oljefyndigheter hjälper nog mer än det stjälper situationen i nuläget. Trycket både utom och inom landet att fortsätta i gamla hjulspår hade varit enormt om världens oljepris stod på spel.
Olja går att sälja under alla omständigheter, till och med genomruttna regimer som Sudan och Iran klarar av det.
Att bli en stormakt inom turism, som Egypten är nu, kräver dock ett visst mått av säkerhet och respekt från omvärlden. Makthungriga generaler gör det klokt i att inte äventyra turistindustrin. I det långa loppet blir revolutionen inte speciellt kännbar för utomstående om man inte är strateg i Pentagon, eller medborgare i Israel.