I fredags morse fick jag en känsla av att jag knappt existerade. I alla fall som opinionsbildare. Det var nästan metafysiskt. Den jag pratade med hade 13 000 följare på Twitter när jag bara hade 400.
Jag tyckte ändå att mina 400 var rätt bra, med tanke på att jag knappt twittrade alls förrän i fredags eftermiddag. Men då såg jag att Carl Bildt har närmare 73 000 följare. Suck! Vad gör man?
För den som inte vet vad Twitter är så är det ett program som skickar ut små textsnuttar i cyberrymden till den som väljer att vilja läsa dem.
När jag först hade skaffat ett twitterkonto tyckte jag att det som twittrades var helt oförståeligt. Det tycker jag i stora delar fortfarande. Där är massor med tecken som @, RT, bit.ly, # och länkar av typen aje.me/tgGIWc som det tar ett tag att förstå sig på. Men jag lovar. Det går.
Men den stora frågan är kanske inte hur många följare man har, utan hur mycket av en själv som nu är digital. Frågan kanske kan te sig lite underlig för den som bestämt sig för att inte vara en del av Facebook och Twitter, men för vissa jobb - företrädesvis opinionsbildande dito, är det som att inte ha e-post på jobbet. Eller förr, att inte ha telefon. Det går faktiskt inte.
Så nödvändigt är inte Twitter och Facebook än, men jag lovar, det kommer att bli. Eller Linked In eller något annat.
Det är en lika naturnödvändig utveckling långsiktigt som att papperstidningen inte kommer att finnas för alltid. Jag vet inte om det är infört, men NSD:s läsare i Karesuando och Riksgränsen skulle ha det mycket bättre med läsplatta och tidningen i den direkt på morgonen, eller mitt i natten om man hellre vill det, istället för tidningen till lunch, i bästa fall.
Så digitaliseringen är här för att stanna, även om det kommer att gå olika fort.
Men tillbaka till den metafysiska frågan. Hur mycket är man utanför de digitala rummen? Svaret är ju fortfarande - väldigt mycket!
Igår morse var det luciafirande på dagis, skolor, arbetsplatser och på många andra ställen. Vi som var där och såg våra små telningar sjunga och tindra inser att här och nu, rent fysiskt, är oslagbart. Och alla andra vardagshändelser i jobb och privatliv bekräftar samma sak.
Den digitala världen kan aldrig ersätta den verkliga. Men den är ett fantastiskt bra komplement! Jag vill inte ens bli av med Twitter som nyfrälst sedan fem dagar tillbaka. Välkommen till det digitala smörgåsbordet. Det är bara att ta för sig!