Den nya maktlösheten
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Ända sedan 1932 har arbetslösheten varit den viktigaste politiska frågan. Det var året när Franklin D Roosevelt blev president i USA och genomförde sin New Deal och Ernst Wigforss revolutionerade den ekonomiska politiken i Sverige. Några år senare släntrade ekonomerna efter när Keynes 1936 lade den teoretiska grunden för den revolution som redan börjat i några länder.
Före 1932 ansågs arbetslöshet vara något som låg långt utanför politikens makt, ungefär som naturkatastrofer eller farsoter. Men efter den historiska omsvängningen i västerländskt tänkande har knappast några politiker hävdat att arbetslösheten kommit utifrån och att man som politiker bara maktlöst kan stå vid sidan av och titta på om den stiger.
Detta har varit en fundamental faktor bakom den välståndsstegring som skett sedan dess. Med undantag för en period under Thatcher-/Reaganeran på 1980-talet har denna syn på politiskt ansvarstagande präglat all politisk debatt och medial granskning av politikers maktutövning i västvärlden.
I Sverige har detta sätt att se på politikernas ansvar varit fastare etablerat än i de flesta andra länder, vilket drivit fram högre sysselsättning och lägre arbetslöshet än i nästan alla andra länder.
Men så plötsligt svänger det.
På bara fyra år har hela scenbilden förändrats. 2006 avgjordes valet av missnöje med en regerings misslyckade jobbpolitik. Trots rekordsnabb ökning av antalet jobb var otåligheten stor och kraven höga och rimliga.
2010 är frågan helt frånvarande bland ekonomer, journalister, lobbygrupper och ansvariga politiker. Trots att utvecklingen av sysselsättning och arbetslöshet varit usel.
Istället anses nu åter, efter 80 år, arbetslösheten komma utifrån, opåverkbar av mänsklig hand, som ett plötsligt åskväder om sommaren som ödesmättat blåser in över vårt land västerifrån. Ovädret kallas finanskris och kommer från USA och inför den anses alla maktlösa.
Det tog bara fyra år att helt vända om synen på den ekonomiska politikens ansvar och möjligheter.
Finanskrisen träffade Sverige hårt. Trots urstarka statsfinanser efter 12 år av tuff Göran Perssonpolitik, trots att svenska banker gick nästan oberörda genom det amerikanska bankfiaskot, och trots Europas mest handlingskraftiga riksbank som nästan avskaffade räntan, blev nedgången i den svenska ekonomin större än i såväl USA som EU.
Vår BNP backade som mest med nästan 8 procent, mot bara 4 som mest i USA. Att arbetslösheten nu parkerat sig över 400 000 personer kan vi därför knappast skylla på några utomstående makter. Och vad värre är, såväl regeringens som riksbankens prognoser säger att den skyhöga arbetslösheten nu bitit sig fast, trots det myckna talet om en ljusning.
Också 2014 kommer arbetslösheten att vara nära 8 procent.
Ekonomin tycks ha etablerat ett nytt normalläge med väldigt hög arbetslöshet även i gynnsamma tider.
Tystnaden i valrörelsen kring dessa katastrofala perspektiv tyder på en otroligt snabb tillvänjning vid den nya verkligheten. Lika snabbt som den höga arbetslösheten bitit sig fast har den mediala och politiska attityden att 400 000 arbetslösa är en naturlig tingens ordning etablerats och befästs.
Sverige ser ut att ha blivit ett land som andra. Med trygghetssystem som andra, skatter som andra, ojämlikhet som andra och arbetslöshet som andra. Och med ett dåligt självförtroende som inte anstår oss. Vår ställning som ett föregångsland som avviker med egna lösningar och högre ambitioner är långt borta. Det är som om 1932 aldrig hade ägt rum.