Det är bara käbbel, sa Stefan Löfven (S) i ett omtalat replikskifte med Annie Lööf (C) i valrörelsen.
Då tyckte jag inte att det var Löfvens mest briljanta stund som politiker.
Men i dag tycker jag att orden beskriver Annie Lööfs politiska väsen mycket väl.
Jag har vuxit upp i ett land där centerpartistiska politiker inte varit rädda för att samarbeta över blockgränsen.
Efter regeringskrisen 1990 var både Olof Johansson (C) och Bengt Westerberg (FP) beredda att göra upp med Ingvar Carlsson (S) om den ekonomiska politiken (det hindrade för övrigt inte de borgerliga från att bilda en egen regering efter valet 1991).
1995-1998 gjorde Göran Persson (S) och Per-Ola Eriksson (C) upp om budgetsaneringen.
Det gav dem inga kortsiktiga politiska poänger.
Men med historiens facit i hand vet vi att samarbetet varit till glädje för hela Sverige.
Därför blir jag bedrövad när Annie Lööf, Jan Björklund (FP) och andra av dagens borgerliga företrädare slänger igen samarbetsdörren till Socialdemokraterna.
Det är ingen socialdemokrat, allra minst Stefan Löfven, som begärt att de borgerliga ska backa upp alla delar i regeringspolitiken eller ge upp sitt eget allianssamarbete.
Däremot är det obegripligt att partierna inte ens var beredda att inleda förhandlingar och testa möjligheterna för en budgetuppgörelse.
Det är ett avsteg från den pragmatism, konstruktivitet och samarbetsanda som präglat svensk politik under decennier.
Annie Lööf verkar mer intresserad av att ägna sig åt partipolitiskt käbbel och konfrontation än att finna vettiga lösningar på dagens parlamentariska låsningar.
Det är en sorg för svensk politik.