Innan jagslutade som sommar-vikarie på den här sidan för i år såg jag till att i alla fall skumma i genom de texter som jag hade skrivit under den här sommaren.
Det är inte alltid roligt att läsa sig själv i efterhand – har man varit tvärsäker, har man ofta fått fel – och inte sällan drabbas man av lusten att gå in i texterna och skriva om dem i efterhand.
Det ska man låta bli. För om gamla texter har något värde, så är det i att vara som de är – bara sådana kan de visa hur man tänkte då, vilka misstag man gjorde och vad man faktiskt gjorde rätt.
Om vi ser tillbaka på den passerade sommaren kan vi följa en dramatisk och turbulent period.
Den började med den stora midsommarsmällen i Storbritannien, när landet oväntat valde att lämna den europeiska unionen. Den fortsatte med det misslyckade försöket till militärkupp i Turkiet och den därpå följande spiralen nedåt.
Den flyktingkris – och den Europeiska Unionens lika cyniska som omoraliska försök att hantera den – som dominerade förra året har hela tiden legat i bakgrunden.
På andra sidan världen har det inte heller gått att komma undan den amerikanska valkampen, vars intensitet stegrats för varje vecka som gått och vilken man inte vet om den mest av allt liknar en tragedi eller en fars.
Det är ingen munter sammanställning – och särskilt beklämmande är den med tanke på att vi ännu inte vet om vi med tiden kommer att kalla sommaren år 2016 för harmonisk eller turbulent. Det beror helt på vad som händer nästa år om vi kommer att betrakta detta som kulmen eller inledningen på en stor oreda.
Om jag skulle försöka att sammanfatta vad jag på NSD:s ledarsida har haft att säga om denna utveckling, så är det gemensamma draget jag upptäcker att det finns en moralisk ton och argumentation i nästan allt.
Tro mig – det kommer som en överraskning för mig också. Den moraliska dimensionen av politiken har under många år hamnat i skuggan av det ekonomiska, tekniska och rationella. Egentligen tycker jag att det är så det ska vara.
Samtidigt går det inte att förneka att en hel del saker – som vi trodde oss vara helt säkra på – under den senaste tiden har satts ur spel. Det gäller inte bara det gemensamma europeiska samarbetet eller ens enskilda staters stabilitet. Det handlar även om grundläggande värden som i alla fall jag trodde att alla var överens om.
Att Sverigedemokratiska företrädare valde att ifrågasätta inte bara asylsökandes rätt att demonstrera, utan också deras rätt att vistas i frihet, är ett utmärkt exempel på den saken.
Det borde inte ens vara möjligt att föreslå och det borde absolut inte vara en strid som vi behöver ta, men så illa är det helt enkelt ställt numera.
Det är inte en fråga om grader eller nyanser – om vad som är det mest rationella eller allra klokast på lång sikt. Det är en fråga om rätt eller fel. När man talar om sådana saker, då är det omöjligt att inte tala om moral. Detta är egentligen inte en politisk, utan en moralisk, frågeställning.
Det har under de senaste åren ofta – kanske lite för ofta – blivit sagt att politiken har blivit alltför teknisk, alltför fokuserad på små skillnader mellan stora partier och att våra företrädare talar för mycket om överskottsmål för att väljarna ska orka att engagera sig, eller ens fortsätta lyssna.
Visst är politiken komplicerad – men det måste den få lov att vara. Små skillnader kan när allt kommer omkring betyda väldigt mycket. Fast om det finns någonting som det är både enkelt och självklart att engagera sig i så är det just det här: att världen kan faktiskt förändras hur mycket som helst, utan att vi någonsin förlorar det moraliska ansvaret för vad vi själva tycker och gör.
Det finns sådant som hör till politikens område. Sådant som alltid ska vara uppe till en diskussion. Fast det finns faktiskt också andra frågor som är långt vidare än så. Det är det vi alltid måste ta ställning och ansvar för.